Ur ”Power and Market” av Murray N. Rothbard.
Demokrati är en process för att välja en regerings makthavare eller politik och är därför skild från vad vi har betraktat: essensen och konsekvenserna av vissa politiska förslag som en regering kan välja. En demokrati kan välja program som är relativt laissez-faire eller relativt interventionistiska, och detsamma är sant om en diktator. Ändå så kan inte problemet med att bilda ett styre fullständigt separeras från den politik som styret bedriver, och därför ska vi nu diskutera några av dessa samband här.
Demokrati är ett system för majoritetsstyre i vilket varje invånare har en röst i att antingen bestämma en regerings politik eller i att välja makthavare, som i sin tur bestämmer politiken. Det är ett system fullt av inre motsägelser.
För det första, anta att den överväldigande majoriteten önskar att inrätta en populär diktator eller ett enpartisstyre. Folket önskar att lämna över allt beslutsfattande i hans eller dess händer. Tillåter det demokratiska systemet sig självt att upplösas genom demokratisk röstning? Oavsett hur demokraten än svarar så är han fången i en oundviklig motsägelse. Om majoriteten kan rösta för att ge makten till en diktator som kommer att förhindra ytterligare val, då upplöser demokratin i verkligheten sig själv. Från och med då finns det ingen demokrati, även om det finns ett fortsatt majoritetens samtycke för det diktatoriska partiet eller härskaren. Demokrati, i detta fall, blir en övergång till en icke-demokratisk styrelseform. Å andra sidan, om, som det nu är modernt att hävda, majoriteten av väljare i en demokrati förbjuds att göra en sak – att upplösa den demokratiska valprocessen själv – då är det inte längre demokrati, för att majoriteten av väljare inte längre får styra. Valprocessen kan bevaras, men hur kan den uttrycka den majoritetsregel som är väsentlig för demokrati om majoriteten inte kan upplösa denna process om den så önskade det? I korthet, demokrati kräver att två villkor uppfylls för dess existens: majoritetens styre över styresmän och politik, och regelbunden, lika rösträtt. Så om majoriteten önskar att upplösa valprocessen, då kan inte demokratin bevaras oavsett vilket alternativ som väljs. Idén att ”majoriteten måste bevara minoritetens frihet för att bli majoritet” ses då, inte som ett sätt att bevara demokratin, utan helt enkelt som ett godtyckligt värdeomdöme från statsvetarens sida (eller det förblir åtminstone godtyckligt tills det rättfärdigas av en övertygande etisk teori). [20]
Dilemmat uppstår inte bara när majoriteten önskar att välja ut en diktator, men också om den önskar att införa det helt fria samhället som vi redogjorde för ovan. För detta samhälle har ingen övergripande monopol-regeringsorganisation, och det enda stället där lika rösträtt skulle kunna erhållas vore i kooperativ, som alltid har varit en ineffektiv organisationsform. Den enda viktiga formen av röstning, i detta samhälle, vore den hos aktieägarna i aktiebolag, vars röster inte skulle vara lika, utan proportionella till deras andelar i ägandet av företagets tillgångar. Varje individs röst, i detta fall, vore meningsfullt bunden till dennes andel i ägandet av delade tillgångar. [21] I ett sådant fritt samhälle skulle det inte finnas något för demokratiska väljare att rösta om. Här, också, kan demokrati endast vara en möjlig rutt mot ett fritt samhälle, snarare än ett attribut hos det.
Inte heller är demokrati möjligen genomförbart under socialism. Det regerande partiet, som äger alla produktionsmedlen, kommer att ha det slutgiltiga beslutet, till exempel, om hur mycket kapital som ska allokeras till oppositionspartierna för propaganda, för att inte nämna dess ekonomiska makt över alla enskilda ledare och medlemmar i oppositionen. Då det regerande partiet bestämmer var mans inkomst och allokeringen av alla resurser, är det otänkbart att någon fungerande politisk opposition skulle kunna bestå under socialism. [22] Den enda opposition som skulle kunna uppstå skulle inte vara oppositionspartier i ett val, utan olika administrativa grupperingar inom det regerande partiet, som har varit fallet i de kommunistiska länderna.
Således är demokrati kompatibelt varken med ett helt fritt samhälle eller med socialism. Och ändå har vi sett i detta verk (och kommer att se vidare nedan) att endast dessa två samhällen är stabila, att alla blandningar däremellan är i ”instabil jämvikt” och alltid tenderar att röra sig mot den ena eller den andra polen. Detta betyder att demokrati, i grunden, i sig självt är en ostabil och övergående styrelseform.
Demokrati lider även av många fler inneboende motsägelser. Demokratisk röstning kan ha en av dessa två funktioner: att bestämma styrets politik eller att välja ut makthavare. Enligt den föregående, det som Schumpeter benämnde den ”klassiska” demokratiteorin, förmodas majoritetens vilja styra i frågor. [23] Enligt den senare teorin, så förmodas majoritetsstyret begränsas till att välja makthavare, vilka i sin tur bestämmer politiken. Medan de flesta statsvetarna stödjer den senare versionen, betyder demokrati den föregående för de flesta människor, och vi ska därför diskutera den klassiska teorin först.
Enligt ”folkets vilja”-teorin är direktdemokrati – att alla människor får rösta i varenda fråga, som i stadsmöten i New England – den idealiska politiska ordningen. Modern civilisation och samhällets komplexitet förmodas, hur som helst, ha föråldrat direktdemokratin, så att vi måste nöja oss med den mindre perfekta ”representativa demokratin” (i äldre dagar ofta kallad för ”republik”), i vilken folket väljer ut representanter för att verkställa sina viljor i politiska frågor. Logiska problem uppstår nästintill omedelbart. Ett är att olika former av valordningar, olika avgränsningar av geografiska distrikt, alla lika godtyckliga, ofta kommer att avseendevärt förändra bilden av ”folkets vilja”. Om ett land delas upp i distrikt för att välja representanter, då är partisk valkretsindelning inneboende i en sådan uppdelning: det finns inget tillfredsställande, rationellt sätt att göra dessa uppdelningar. Det parti som har makten när uppdelningen, eller om-uppdelningen, görs kommer oundvikligen att förändra distrikten så att de producerar ett systematiskt bias till dess fördel; men inget annat tillvägagångssätt är i sin natur mer rationellt eller mer riktigt frammanat av majoritetens vilja. Dessutom så är själva indelningen av jordens yta i länder i sig självt godtycklig. Om ett styre omfattar ett visst geografiskt område, betyder ”demokrati” då att majoritetsgruppen i ett särskilt distrikt bör tillåtas utträde och bilda ett eget styre, eller att gå med i ett annat land? Betyder demokrati majoritetsstyre över ett större, eller över ett mindre, område? I korthet, vilken majoritet ska råda? Själva konceptet för en nationell demokrati är, i själva verket, självmotsägande. För om någon påstår att majoriteten i Landet X ska styra detta land, då kan det med lika stor giltighet argumenteras för att majoriteten i ett särskilt distrikt inom Landet X ska tillåtas att styra sig själva och träda ur det större landet, och denna process av ytterligare uppdelning kan logiskt sett fortsätta ned till bykvarter, lägenhetshus, och, slutligen, varenda individ, därför markera slutet för allt demokratiskt styre genom reducering till individuellt självstyre. Men om man nekas en sådan rätt till utträde, då måste den nationalistiska demokraten medge att den mer talrika befolkningen i ett annat land borde ha rätt att rösta omkull hans land; och därför måste han fortsätta uppåt tills en världsregering styrs genom världsmajoritetsstyre. I korthet, demokraten som förespråkar nationell regering är självmotsägande; han måste förespråka en världsregering eller ingen alls.
Bortsett från detta problem med geografiska gränser för styret eller valkretsarna så stöter den demokrati som försöker välja representanter för att genomföra majoritetens vilja på ytterligare problem. Säkerligen så borde någon form av proportionell representation vara obligatorisk, för att komma fram till något tvärsnitt av opinionen. Bäst vore proportionell representation för hela landet – eller världen – så att snittet inte förvrängs av geografiska faktorer. Men ännu en gång, olika former av proportionell representation leder till mycket olika resultat. Kritikerna mot proportionell representation svarar att en lagstiftande församling som väljs utifrån denna princip skulle vara ostabil och att val borde resultera i en stabil majoritetsregering. Svaret till detta är att, om vi önskar att representera allmänheten så krävs ett tvärsnitt, och representationens instabilitet är endast en funktion av instabiliteten och mångfalden hos allmänheten självt. ”Regeringens effektivitet”-argumentet kan, därför, endast drivas om vi överger det klassiska ”majoritetsviljan”-teorin helt och hållet och antar den andra teorin – att majoritetens enda funktion är att välja makthavare.
Men även proportionell representation skulle inte vara lika bra – enligt den klassiska synen på demokrati – som direktdemokrati, och här kommer vi till ett annat viktigt och ignorerat beaktande: modern teknologi möjliggör direktdemokrati. Säkerligen så skulle var man lätt kunna rösta om saker flera gånger i veckan genom att spela in sina val i en apparat som kopplats till hans TV. Detta vore inte så svårt att åstadkomma. Och ändå, varför har ingen seriöst föreslagit en återgång till direktdemokrati, nu när det kan vara genomförbart? Folket skulle kunna välja representanter genom proportionell representation, enbart som rådgivare, för att skicka propositioner till folket, men utan att själva ha den ultimata röstmakten. Den slutliga rösten skulle vara folkets, som alla röstar direkt. På ett sätt så vore hela den röstande allmänheten lagstiftare och representanterna kunde agera som kommittéer för att framföra propositioner inför denna väldiga lagstiftande församling. Personen som stödjer den klassiska synen på demokrati måste, därför, antingen praktiskt taget stödja utrotningen av all lagstiftande makt (och, så klart, av all verkställande veto-makt) eller överge sin teori.
Invändningen mot direktdemokrati kommer otvivelaktigt att vara att folket är oinformerade och därför inte kapabla att bestämma om de komplexa sakfrågor som lagstiftarna står inför. Men, i detta fall måste demokraten helt överge den klassiska teorin att majoriteten borde bestämma i sak__frågor, och anta den moderna doktrinen att demokratins funktion är majoritetens val av makthavare, som, i sin tur, kommer att välja politik. Låt oss, därmed, vända oss till denna doktrin. Den möter, lika mycket som den klassiska teorin, självmotsägelser vid gränser för nationer och valdistrikt; och den ”moderna demokraten” (om vi kan kalla honom det), måste lika mycket som den ”klassiska demokraten” förespråka en världsregering eller ingen alls. Vid frågan om representation, stämmer det att den moderna demokraten framgångsrikt kan motarbeta direkt televisionsdemokrati, eller till och med proportionell representation, och använda vårt nuvarande valkretssystem. Men han är fången i ett helt annat dilemma: om de röstande människornas enda funktion är att välja makthavare, varför har vi då överhuvudtaget en lagstiftande församling? Varför inte enbart regelbundet rösta om en verkställande direktör, eller President, och sedan låta det vara nog? Om kriteriet är effektivitet, och ett stabilt styre genom ett enda parti under en mandatperiod, då kommer en enda verkställande chef vara betydligt mer stabilt än en lagstiftande församling, som alltid kan splittras till stridande grupper och orsaka dödläge för styret. Den moderna demokraten måste, därför, logiskt sett överge idén om en lagstiftande församling och rösta för att tilldela all lagstiftande makt till den valde chefen. De båda teorierna om demokrati måste, som det verkar, överge hela idén om en representativ lagstiftande församling.
Dessutom så är den ”moderna demokraten” som hånskrattar åt direktdemokrati på grundval av att folket inte är tillräckligt intelligenta eller informerade att bestämma i styrets komplexa sakfrågor fången i en annan ödesdiger motsägelse: han antar att folket är tillräckligt intelligenta och informerade att rösta på människor som kommer att fatta dessa beslut. Men om en väljare inte är kompetent att bestämma om sakfrågorna A, B, C, etc., hur i all världen skulle han någonsin vara kvalificerad att väja om Herr X eller Herr Y är bättre på att hantera A, B, eller C? För att fatta detta beslut skulle väljaren behöva veta en hel del om sakfrågorna och veta tillräckligt om personerna som han väljer ut. I korthet, han skulle antagligen behöva veta mer i en representativ demokrati än i en direktdemokrati. Dessutom så är den genomsnittlige väljaren nödvändigtvis mindre kvalificerad till att välja personer som ska bestämma i sakfrågor än vad han är att rösta om frågorna själva. För sakfrågorna är åtminstone förståeliga för honom, och han kan förstå lite av deras relevans; men kandidaterna är människor som han omöjligt kan känna personligen och som han därför i huvudsak inte vet någonting om. Därför så kan han endast rösta på dem baserat på deras externa ”personlighet”, glamorösa leenden, etc., snarare än deras verkliga kompetens; som resultat, oavsett hur oinformerad väljaren kan vara, kommer hans val nästintill alltid att vara mindre intelligent i en representativ republik än i en direktdemokrati. [24][25]
Vi har sett problemen som den demokratiska teorin har med lagstiftande församlingar. Den har det också svårt med domarkåren. För det första så motsäger själva konceptet en ”oberoende domarkår” teorin om demokratiskt styre (vare sig klassiskt eller modernt). Om domarkåren verkligen är oberoende av folkets vilja, då fungerar den, åtminstone inom sin egen sfär, som en oligarkisk diktatur, och vi kan inte längre kalla styret en ”demokrati”. Å andra sidan, om domarkåren väljs direkt av väljarna, eller förordnandet görs av väljarnas representanter (båda systemen används i de Förenta Staterna), då är domarkåren knappast oberoende. Om valet sker regelbundet, eller om förordnandet är föremål för förnyelse, då är domarkåren inte mer oberoende av den politiska processen än någon annan gren av styret. Om förordnandet är på livstid, då är oberoendet större, men även här, om lagstiftarna röstar för finansieringen av domarnas löner, eller om de bestämmer domsrättens makt, kan dess juridiska självständighet vara avseendevärt nedsatt.
Vi har inte uttömt de problem och motsägelser som finns i demokratiteori; och vi kan följa de resterande genom att fråga; Varför ens demokrati? Fram tills nu så har vi diskuterat olika teorier om hur demokratier borde fungera, eller vilka områden (t.ex. sakfrågor och makthavare) som borde styras av den demokratiska processen. Vi kan nu undersöka teorierna som stödjer och rättfärdigar demokratin självt.
En teori, återigen av klassisk årgång, är att majoriteten alltid, eller nästintill alltid, kommer att fatta moraliskt rätta beslut (vare sig om frågor eller om människor). Då detta inte är ett traktat om etik så kan vi inte gå djupare in på denna doktrin, förutom att säga att få människor har detta synsätt idag. Det har demonstrerats att människor på demokratiskt vis kan välja ett stort antal politiska åtgärder och makthavare, och erfarenheten från de senaste århundraden har, för det mesta, besudlat all den tilltro som människor kan ha haft till den ofullkomliga visdomen och rättfärdigheten hos den genomsnittlige väljaren.
Kanske är det vanligaste och mest övertygande argumentet för demokrati inte att demokratiska beslut alltid kommer att vara kloka, utan att den demokratiska processen tillåter fredlig förändring av styre. Majoriteten, så lyder argumentet, måste stödja en regering, oavsett form, om den ska kunna fortsätta att finnas till under lång tid framöver; mycket bättre, då, att låta majoriteten utöva denna rätt fredligt och regelbundet än att tvinga majoriteten att köra över styret genom våldsam revolution. I korthet, valsedlar lovordas som en ersättare för kulor. En brist i detta argument är att det helt förbiser möjligheten för fredlig omstörtning av majoritetsstyret genom civil olydnad, dvs., fredlig vägran att lyda styrets befallningar. Sådan revolution skulle överensstämma med detta arguments ultimata mål att bevara freden och ändå inte kräva demokratisk omröstning. [26]
Det finns, dessutom, en annan bristfällighet i ” fredlig-förändring”-argumentet för demokrati, denna är en allvarlig självmotsägelse som allmänt har förbisetts. De som har antagit detta argument har helt enkelt använt det för att ge ett godkännande till alla demokratier och har sedan snabbt fortsatt vidare till andra frågor. De har inte insett att ”fredlig-förändring”-argumentet inför ett kriterium för styret inför vilket en given demokrati måste klara sig utan anmärkning. För argumentet att valsedeln är en ersättare för kulor måste tolkas på ett precist sätt: att ett demokratiskt val kommer att ge samma resultat som skulle förekomma om majoriteten skulle ha behövt strida mot minoriteten i våldsamt strid. I korthet, argumentet antyder att valets resultat helt enkelt och precist är en ersättning för en prövning genom fysisk strid. Här har vi ett kriterium för demokrati: Ger det verkligen samma resultat som skulle ha uppnåtts genom civiliserad strid? Om vi finner att demokrati, eller en särskilt form av demokrati, systematiskt leder till resultat som är väldigt långt ifrån detta ”kul-ersättare”-målet, då måste vi antingen avfärda demokrati eller lämna argumentet.
Hur går det för demokratin, då, antingen i allmänhet eller i specifika länder, när vi prövar den mot dess eget kriterium? Ett av de grundläggande attributen hos demokrati är, som vi har sett, att var man har en röst. [27]. Men ”fredlig-förändring”-argumentet antyder att var man skulle räknas som jämlika i alla stridstest. Men är detta sant? För det första, det är klart att fysisk förmåga inte är lika distribuerad. I alla typer av stridsprövningar skulle, kvinnor, gamla människor, sjuka människor, och 4F* fara väldigt illa. Baserat på ”fredlig-förändring”-argumentet finns det, därför, inga rättfärdiganden alls för att ge dessa fysiskt svaga grupper rösträtt. Så, alla medborgare som inte kan klarar av ett test, inte av läs- och skrivkunnighet (som till stor del är irrelevant när man kämpar mot styrka), utan av fysisk lämplighet, skulle förbjudas att rösta. Dessutom så skulle det tydligen vara nödvändigt att ge flertalet röster till alla människor som har genomgått militär träning (såsom soldater och poliser), då det är uppenbart att en grupp topptränade kämpar lätt skulle kunna övervinna en mycket större grupp lika robusta amatörer.
Utöver att ignorera olikheterna i fysisk förmåga och lämplighet för strid misslyckas demokratin, på ett annat märkvärt sätt, att leva upp till de logiska förutsättningarna för tesen om ”fredlig-förändring”. Detta misslyckande kommer utav en annan grundläggande olikhet: olikheten mellan intresse eller övertygelsers intensitet. Således kan 60 procent av befolkningen vara emot en särskild politik, eller politiskt parti, medan endast 40 procent stödjer det. I en demokrati så blir denna senare politik eller parti besegrade. Men anta att huvuddelen av de 40 procenten är passionerade entusiaster av åtgärder eller kandidater, medan huvuddelen av de 60 procenten som utgör majoriteten endast är lite intresserade i hela saken. I demokratins frånvaro skulle många fler av de passionerade 40 procenten vara villiga att inleda ett stridstest än de likgiltiga 60 procenten. Och ändå, i ett demokratiskt val, utjämnar en likgiltig, endast ljumt intresserad röst den passionerade partens röst. Därför förvränger den demokratiska processen plågsamt och systematiskt resultaten från det hypotetiska stridstestet.
Det är troligt att ingen omröstningsprocedur skulle kunna undgå denna förvrängning och tjäna som en riktig ersättning för kulor. Men säkerligen kan mycket göras för att ändra nuvarande omröstningsproceducer för att få dem att närma sig kriteriet, och det är förvånande att ingen har föreslagit sådana reformer. Den övervägande trenden hos existerande demokratier, till exempel, har varit att göra det lättare för folket att rösta; men detta bryter direkt mot kul-ersättningstestet, för att det har blivit lättare för de likgiltiga att lägga sina röster och därför förvränga resultaten. Tydligen skulle man behöva göra det svårare att rösta och på så sätt försäkra att bara de mest intresserade människorna kommer att rösta. En måttligt hög röstskatt, inte stor nog att utelåsa de entusiaster som inte har råd att betala, men stor nog att avskräcka de likgiltiga, skulle vara av nytta. Röstbåsen bör helt klart vara längre från varandra; den person som vägrar att resa någon avsevärd sträcka för att rösta skulle säkerligen inte ha stridit å sin kandidats vägnar. Ett annant användbart steg vore att ta bort alla namn från röstsedeln, därigenom kräva att de som röstar själva fyller i namnen på sina favoriter. Denna procedur skulle inte bara eliminera det klart odemokratiska särskilda privilegium som Staten ger till dem vars namn den skriver på valsedeln (som är gentemot alla andra människor), men det skulle föra valen närmare vårt kriterium, för en väljare som inte känner till sin kandidats namn skulle knappast slåss ute på gatorna å hans vägnar. En annan antydd reform vore att avskaffa hemlighetsmakeriet bakom omröstningen. Omröstningen har hemliggjorts för att skydda de ängsliga från hot; ändå är civil strid konstigt nog de tappras område. Säkerligen skulle inte de som inte är tappra nog att öppet avslöja sitt val vara formidabla krigare i stridstestet.
Dessa och otvivelaktiga andra reformer skulle vara nödvändiga för att föra valet till en punkt som ungefärligen motsvarar resultaten av föregångna strider. Och ändå, om vi definierar demokrati som inkluderande lika rösträtt, betyder detta att demokrati helt enkelt inte kan uppfylla sitt eget eget kriterium som härleds från ”fredlig-förändring”-argumentet. Eller, om vi definierar demokrati som majoritetsröst, men inte nödvändigtvis med lika rösträtt, då skulle demokratiförespråkarna behöva förespråka: avskaffande av rösträtt för kvinnor, sjuka människor, gamla människor etc.; mångröster för de med militärutbildning; röstskatter; öppen omröstning; etc. Oavsett fall så står demokratin, så som vi känner till den, präglad av lika rösträtt för alla människor, i direkt motsägelse till ”fredlig-förändring”-argumentet. Det ena eller det andra, argumentet för systemet, måste överges.
Om argumenten för demokrati därför visar sig vara en labyrint utav logiska felslut och motsägelser, betyder detta att demokrati måste överges helt, förutom grundat på helt godtyckliga, ogrundade värdeomdömen som säger att ”demokrati är bra”? Inte nödvändigtvis, för demokrati kan ses som, inte så mycket som ett värde i sig självt, utan som en möjlig metod för att åstadkomma önskade mål. Målen kan antingen vara att ge en särskild politisk ledare makt eller att uppnå önskade politiska mål. Demokrati är, trots allt, helt enkelt en metod för att välja styresmän och sakfrågor, och det är inte överraskande att det kan ha ett värde i stort i den mån det tjänar som ett medel för andra politiska mål. Socialisten och libertarianen, till exempel, kan, medan de erkänner den inneboende instabiliteten hos den demokratiska formen, stödja demokrati som ett medel för att uppnå ett socialistiskt eller ett libertarianskt samhälle. Libertarianen kan således betrakta demokrati som ett användbart sätt för att beskydda människor mot det politiska styret eller främja individuell frihet. [28] Ens syn på demokrati beror, då, på ens uppskattningar gällande de givna omständigheterna.
Fotnoter
[20] För några år sedan utlovades en ”vederläggning” av den libertarianska hållningen – en som aldrig dök upp. Den skulle ges titeln, ”Tillbaka till Djungeln.” Se Ralph L. Roy, Apostles of Discord (Boston: Beacon Press, 1953), p. 407.
[21] Om det falska problemet med ”förhandlingsstyrka,” se Scoville och Sargent, Fact and Fancy in the T.N.E.C. Monographs, pp. 312–13; och W.H. Hutt, Theory of Collective Bargaining (Glencoe, Ill.: Free Press, 1954), Part I.
[22] Nock, Our Enemy the State.
[23] Här refererar vi till to rena hasardspel, eller spel som bygger på slumpen, såsom roulette, utan element av skicklighet involverade såsom i spel på trav.
[24] Detär konstigt att så många ekonomer, inklusive Alfred Marshall, har ”bevisat” spelandets ”irrationalitet” (t.ex., utifrån den avtagande marginalnyttan för pengar) genom att först anta, klart felaktivt, att deltagarna inte gillar att spela!
[25] Heinrich Rommen, The State in Catholic Thought, a Treatise in Political Philosophy (London, 1950).
[26] Thus, se Leoni, Freedom and the Law.
[27] Rommen, State in Catholic Thought, p. 225.
[28] Se Murray N. Rothbard, “Human Rights Are Property Rights” i Essays on Liberty (Irvington-on-Hudson, N.Y.: Foundation for Economic Education, 1959), VI, 315–19. Se också Rothbard, “Bertrand de Jouvenel e i diritti di proprietá,” Biblioteca della Liberta (1966, No. 2), pp. 41–45.