Översättning av ”Economic Depressions: Their Cause and Cure” av Murray N. Rothbard. Texten kan läsas i sitt originalspråk här.
Vi lever i en värld av eufemismer. Dödgrävare har blivit ”begravningsentreprenörer”, pressagenter har blivit ”pr-rådgivare” och städare har alla blivit ”lokalvårdare”. I vartenda område har rena fakta förpackats i dunkelt kamouflage.
Inte minst har detta varit sant inom ekonomivetenskapen. Förr i tiden brukade vi drabbas av periodiska ekonomiska kriser som vid dess plötsliga uppkomst kallades för ”panik”, och den kvardröjande perioden efteråt kallades ”depression”.
Den mest kända depressionen i modern tid var, så klart, den som började i en typisk finansiell panik 1929 och varade tills andra världskrigets ankomst. Efter katastrofen 1929 beslutade ekonomer och politiker att detta aldrig måste ske igen. Det enklaste sättet för att lyckas fullfölja detta beslut var helt enkelt att bortdefiniera begreppet ”depression”. Från och med då skulle Amerika inte lida av några fler depressioner. För när den nästa skarpa depressionen kom, 1937-38, vägrade ekonomerna helt enkelt att använda det fruktade namnet och kom på ett nytt och mycket mjukare klingande ord: ”recession”. Från och med då har vi genomlevt ganska många recessioner, men inte en enda depression.
Men ganska snart blev även ordet ”recession” för hårt för de finkänsliga bland den amerikanska allmänheten. Det verkar nu som om vi hade vår senaste recession 1957-58. För efter det så har vi bara haft ”nedgångar”, eller, ännu bättre, avmattningar, eller rörelser i sidled. Så var glad; från och med nu har depressioner och till och med recessioner förbjudits genom ekonomernas semantiska fiat; från och med nu är ”nedgångar” det värsta möjliga som kan hända oss. Sådana är undren som kommer ur den ”nya ekonomin”.
I 30 år har vår nations ekonomer antagit ståndpunkten om konjunkturcykeln som hölls av den framlidne brittiske ekonomen John Maynard Keynes, som skapade den keynesianska, eller den ”Nya”, ekonomivetenskapen med sin bok, The General Theory of Employment, Interest, and Money, som publicerades 1936. Under deras diagram, matematik och ofullständiga jargon är keynesianernas attityd mot nedgångar och fall enkelhet, till och med naivitet, självt. Om det råder inflation då antas orsaken vara ”orimliga utgifter” från allmänhetens sida; det påstådda botemedlet är att staten, den självutnämnda stabiliseraren och regleraren av nationens ekonomi, träder in och tvingar människor att spendera mindre, ”suga upp deras omåttliga köpkraft” genom ökad beskattning. Om det råder recession måste detta, å andra sidan, ha orsakats av otillräckliga privata utgifter, och botemedlet är nu att staten ska öka dess egna utgifter, allra helst genom underskott, därigenom bidra till nationens sammanlagda utgiftsström.
Uppfattningen att ökade statliga utgifter eller snabba pengar är ”bra för företagen” och att budgetnedskärningar eller surt förvärvade pengar är ”dåliga” genomsyrar även de mest konservativa tidningarna och magasinen. Dessa tidskrifter tar också för givet att det är den federala statens uppgift att styra det ekonomiska systemet på den trånga vägen mellan depressionens avgrund på ena sidan och inflationen på den andra, för den fria marknaden antas alltid vara benägen att ge efter en av dessa ondskor.
Alla de nuvarande ekonomiska skolorna delar samma inställning. Notera, till exempel, ståndpunkten som innehas av Dr. Paul W. McCracken, den nästkommande ordföranden för President Nixons ekonomiska råd. I en intervju med New York Times kort efter hans tillträdande [24 januari 1969] hävdade Dr. McCracken att ett av de största ekonomiska problemen som den nya administration står inför är ”hur man ska kyla ner denna inflationära ekonomin utan att samtidigt dra igång höga arbetslöshetsnivåer. Med andra ord, om det enda vi vill är att kyla ner inflationen så kan det åstadkommas. Men vår sociala tolerans gällande arbetslöshet är snäv.” Och igen: ”Jag tror att vi måste känna efter medan vi går här. Vi har inte riktigt någon större erfarenhet av att försöka kyla ner ekonomin på ett ordentligt sätt. Vi drog i bromsarna 1957, men vi fick betydande glapp i ekonomin, så klart.”
Notera den grundläggande inställningen som Dr. McCracken har mot ekonomin – anmärkningsvärd endast i att den delas av nästintill alla ekonomer idag. Ekonomin behandlas likt en möjligen hanterbar, men alltid besvärlig och uppstudsig patient, med en ständig tendens att bryta ut i större inflation eller arbetslöshet. Statens funktion är att vara den vise gamle förvaltaren och läkaren, alltid vaksam, alltid mixtra för att hålla den ekonomiska patienten fungerande. Oavsett, här antas den ekonomiska patienten helt klart vara undersåte, och staten som ”läkare” dess herre.
Det är inte så länge sedan denna inställning och policy kallades för ”socialism”; men vi lever i en värld av eufemismer, och nu kallar det vid mindre hårda benämningar, som ”moderering” eller ”upplyst fri företagsamhet”. Vi lever och lär.
Vad orsakar då dessa periodiska depressioner? Måste vi för alltid förbli ovisa om orsakerna bakom upp- och nedgångarna? Är det verkligen sant att konjunkturcykler är djupt rotade i den fria marknadsekonomin, och att det därför krävs någon form av statlig planering om vi vill hålla ekonomin inom några stabila ramar? Uppstår uppgångar och sedan nedgångar helt enkelt bara, eller följer en fas i cykeln logiskt sett den andra?
Den just nu populära attityden mot konjunkturcykeln härstammar, faktiskt, från Karl Marx. Marx såg att före den industriella revolutionen, omkring den senare delen av 1700-talet, så var där inga regelbundet återkommande uppgångar och depressioner. Det rådde ekonomiska kriser när en kung deklarerade krig eller konfiskerade sina undersåtars egendom; men det fanns inga tecken på det moderna fenomen i vilket det råder allmänna och ganska regelbundna svängningar i företagens förmögenhet er, expansioner och tillbakadragningar. Då dessa cykler också äntrade scenen vid ungefär samma tid som modern industri så drog Marx slutsatsen att konjunkturcyklerna är ett inneboende karaktäristiskt drag hos den kapitalistiska marknadsekonomin. Alla de nuvarande ekonomiska skolorna, oavsett deras övriga skillnader och de olika orsakerna som de tillskriver till cykeln, håller med på denna vitala punkt: Att konjunkturcykeln har sitt ursprung någonstans djupt inom den fria marknadsekonomin. Marknaden bär skulden. Karl Marx trodde att de periodiska depressionerna skulle bli allt värre och värre, tills massorna skulle revoltera och förstöra systemet, medan de moderna ekonomerna tror att regeringen med framgång kan stabilisera depressioner och cykeln. Men alla parter är överens om att felet ligger djupt inom marknadsekonomin och att om någonting kan undsätta oss då är det någon form av massiv statlig intervention.
Det finns, hursomhelst, några kritiska problem i antagandet om att marknadsekonomin är boven. För den ”allmänna ekonomiska teorin” lär oss att tillbud och efterfrågan tenderar till att vara i ekvilibrium på marknaden och att priser på produkter liksom för faktorerna som bidrar till produktionen därför alltid tenderar att gå mot ett läge med ekvilibrium. Även om ändringar i datan, som alltid förekommer, förhindrar ekvilibrium från att någonsin uppnås, så finns det inget i den allmänna teorin om marknadssystemet som skulle redogöra för de regelbundna och återkommande upp- och nedgångsfaserna i konjunkturcykeln. Moderna ekonomer ”löser” detta problem genom att helt enkelt förvara sin pris- och marknadsteori och sin konjunkturcykelteori i separata, tätt-förslutna utrymmen, utan att de två möts, än mindre integreras med varandra. Ekonomer har, oturligt nog, glömt att det endast finns en ekonomi och att därför endast en integrerad teori. Varken det ekonomiska livet eller teorins struktur kan eller borde vara i vattentäta utrymmen; vår kunskap om ekonomin är antingen en integrerad helhet eller så är den ingenting. Ändå så nöjer sig de flesta ekonomerna med att tillämpa helt separata och, minsann, ömsesidigt uteslutande, teorier för allmän prisanalys och för konjunkturcykler. De kan inte vara genuina vetenskapsmän i ekonomi så länge som de nöjer sig med att fortsätta att arbeta på detta primitiva sätt.
Men det finns ännu allvarligare problem med det för närvarande populära tillvägagångssättet. Ekonomer ser heller inte ett särskilt kritiskt problem för att de bryr sig inte om att lämpa sina teorier om konjunkturcykler och priser: det besynnerliga uppdelningen av entreprenörers uppgift vid tider då det råder ekonomiska kriser och depression. I en marknadsekonomi är en av de viktigaste funktionerna hos en affärsman att vara en ”entreprenör”, en människa som investerar i produktiva metoder, som köper utrustning och anställer arbetskraft för att producera något som han inte är säker kommer att ge henne någon avkastning. I korthet, entreprenörens uppgift är uppgiften att förutse den osäkra framtiden. Innan hon ger sig in på några investeringar eller produktionsband måste entreprenören, eller ”företagaren”, beräkna rådande och framtida kostnader och framtida intäkter och därför beräkna huruvida och hur mycket vinst han kommer att tjäna genom investeringen. Om han är bra på att förutse och betydligt bättre än sina konkurrenter då kommer han att erhålla vinst från sin investering. Ju bättre hans prognos är desto högre vinst tjänar han. Om hans prognoser, å andra sidan, är dåliga och han överskattar efterfrågan på sin produkt då kommer han att drabbas av förluster och ganska snart tvingas gå i konkurs.
Marknadsekonomin är en vinst-och-förlustekonomi i vilken entreprenörernas skarpsinnighet och förmåga mäts i de vinster och förluster som de erhåller. Marknadsekonomin innehåller, dessutom, en inbyggd mekanism, ett slags naturligt urval, som försäkrar överlevnad och blomstrande för de som är överlägsna på att förutse och rensar ut de som är underlägsna. För ju mer vinst de som är bättre på att förutse erhåller desto större blir deras ansvar som affärsmän, och desto mer kommer de att ha att investera i produktionssystemet. Å andra sida, ett par år av förluster kommer helt och hållet att försätta de sämre prognosmakarna i konkurs och knuffa ner dem till positionen som avlönade anställda.
Om då marknadsekonomin har en inbyggd mekanism för naturligt urval av skickliga entreprenörer, betyder det att vi, generellt sett, skulle förvänta oss att inte så många företag går i förlust. Och, faktiskt, om vi kollar på ekonomin under en genomsnittlig dag eller genomsnittligt år så finner vi att förlusterna inte är så omfattande. Men då är det udda faktum som behöver förklaras detta: Hur kommer det sig att affärsvärlden, periodvis, plötsligt upplever massiva kluster av allvarliga förluster i tider när recessionen slår till, och särskilt i kraftig depression? Det hela uppstår när företag, tidigare mycket skarpsinniga entreprenörer i deras förmåga att göra vinst och undvika förluster, plötsligt och fruktansvärt finner sig, nästintill alla, drabbas av allvarliga och oförklarliga förluster? Varför? Detta viktiga faktum måste förklaras av en teori om depressioner. En förklaring som ”underkonsumtion” – ett fall i de totala konsumtionsutgifterna – räcker inte, för det första, för det som behövs förklaras är varför affärsmän, som kunde förutse en mängd föregående ekonomiska förändringar och utvecklingar, visade sig totalt och katastrofalt vara oförmögna att förutse detta påstådda fall i efterfrågan. Varför detta plötsliga misslyckande i förmågan att förutse?
En adekvat teori om depressioner måste, därför, förklara ekonomins tendens till att gå igenom successiva upp- och nedgångar, utan att visa några tecken på att komma till rätta i någon sorts smidigt löpande, eller stilla progressivt, närmande av en jämnviktssituation. En teori om depressioner måste i synnerhet förklara de omfattande felklustren som snabbt och plötsligt framträder vid en ekonomisk kris, och fortlever genom depressionsperioden tills återhämtningen. Och det finns ett tredje allmänt faktum som en konjunkturcykelteori måste förklara. Upp- och nedgångarna är alltid mer intensiva och allvarliga i ”kapitalvaruindustrierna”, industrierna som tillverkar maskiner och utrustning, de som producerar industriråvaror eller konstruerar industrianläggningar, än i industrierna som tillverkar konsumentvaror. Här är ett annat faktum om konjunkturcykelns liv som måste förklaras – och uppenbarligen inte kan förklaras med teorier om depressioner som den populära underkonsumtionsdoktrinen: Att konsumenter inte spenderar tillräckligt på konsumentvaror. För om otillräckliga utgifter är syndaren, hur kommer det sig då att detaljhandeln är det sista och minsta att falla i en depression, och att depressioner egentligen slår till mot sådana industrier som maskinverktyg, kapitalutrustning, tillverkning, och råvaror? Å andra sidan är det dessa industrier som egentligen bär iväg i konjunkturcykelns inflationsdrivande uppgångsfas, och inte de företag som tjänar konsumenter. En adekvat teori om konjunkturcykeln måste också, därför, förklara upp- och nedgångarnas mycket större inverkan i industrierna som tillverkar icke-konsumentvaror, eller ”produktionsvaror”.
Som tur är finns det en korrekt teori om depressioner och konjunkturcykler, även om den allmänt sett har försummats i dagens ekonomivetenskap. Den, med, har också en lång tradition inom ekonomisk idéhistoria. Denna teori hade sin början på sjuttonhundratalet med den skotske filosofen och ekonomen David Hume, och det tidiga artonhundratalet med den framstående engelske ekonomen David Ricardo. I huvudsak såg dessa ekonomer att en annan avgörande institution hade uppkommit i mitten på sjuttonhundratalet, tillsammans med det industriella systemet. Detta var bankväsendet, med kapacitet att expandera krediter och penningmängd (först, i form av papperspengar, eller sedlar, och senare i form av avistainlåning, eller checkkonto, som genast är inlösbara mot kontanter hos bankerna). Det var dessa kommersiella banker, såg ekonomerna, som höll nyckeln till de mystiska återkommande cyklerna med expansion och tillbakadragning, upp- och nedgångarna, som hade förbryllat iakttagarna sedan mitten av sjuttonhundratalet.
Den ricardianska konjunkturcykelanalysen lät något likt följande: De naturliga pengar som uppstår som sådana på världens fria marknad är användbara råvaror, vanligtvis guld och silver. Om pengarna bara begränsades till dessa råvaror då skulle ekonomin i helhet fungera så som den gör inom särskilda marknader: En smidig anpassning av tillgång och efterfrågan, och därför inga konjunkturcykler med upp- och nedgångar. Men injektion av bankkrediter tillför ett annat avgörande och omstörtande element. För bankerna expanderar krediter och därför pengar i form av sedlar eller depositioner som teoretiskt sett är inlösbara mot guld på begäran, men i praktiken tydligen inte är det. Till exempel, om en bank har 30 kilogram guld i ett valv, och den utfärdar lagerbevis som omedelbart kan lösas in för 70 kilogram guld, då har den tydligen utfärdat 40 kilogram guld mer än den möjligen kan lösa in. Men så länge som det inte råder ett samordnat språng till banken för att lösa in dessa kvitton, så fungerar dess lagerbevis likt guld på marknaden, och därför är det möjligt för banken att expandera landets penningmängd med 40 kilogram guld.
Bankerna börjar då glatt att expandera krediterna, för ju mer de expanderar krediterna desto större kommer deras vinst att bli. Detta resulterar i en expansion av penningmängden i ett land, låt oss säga England. Medan utbudet av pappers- och bankpengar ökar i England så ökar engelsmännens inkomster och utgifter i pengar, och den ökade mängden pengar bjuder upp priset på engelska varor. Resultatet är inflation och en ekonomisk uppgång inom landet. Men denna inflationsdrivna uppgången, medan den glatt fortlöper, sår fröet till sin egen undergång. För medan Englands penningmängd och inkomster ökar så fortsätter engelsmännen att köpa fler varor från utlandet. Dessutom, medan engelska priser dessutom går upp så börjar engelska varor förlora sin konkurrensförmåga mot produkter från andra länder som inte har inflaterat, eller har inflaterat i en mindre utsträckning. Engelsmännen börjar köpa mindre hemma och mer utomlands, medan utlänningar köper mindre i England och mer hemma; resultatet är ett underskott i den engelska betalningsbalansen, med en fallande engelsk export som ligger avsevärt mycket efter import. Men om import överstiger export då betyder det att pengar måste flöda ut ur England till andra länder. Och vilka pengar kommer detta att vara? Säkerligen inte engelska sedlar eller depositioner, för fransmän eller tyskar eller italienare har litet eller inget intresse alls i att förvara sina pengar i engelska banker. Dessa utlänningar kommer därför att ta sina banksedlar och depositioner och gå till de engelska bankerna för lösa in dem mot guld – och guld kommer att vara den typ av pengar som kommer att tendera till att ständigt flöda ut ur landet medan den engelska inflationen fortsätter. Men detta betyder att engelska bankkrediter mer och mer kommer att ständigt öka ovanpå den krympande guldreserven i de engelska bankvalven. Medan uppgångarna fortsätter kommer vår hypotetiska bank att expandera dess lagerbevis från, låt säga 2500 till 4000 uns, medan dess guldreserv minskar till, säg, 800. För bankerna är, trots allt, skyldiga att återköpa sina skulder i kontanter, och deras kontanter flödar snabbt ut medan de tar på sig berg av skulder. Således kommer bankerna eventuellt att tappa modet, och stoppa sin kreditexpansion, och för att rädda sig själva, minska sina banklån ofullständigt. Ofta så utlöses denna reträtt av ruinerande språng till bankerna som initieras av allmänheten, som också har blivit allt mer nervösa om nationens bankers allt mer skakiga tillstånd.
Bankernas tillbakagång vänder på bilden av ekonomin; tillbakagång följer uppgång. Bankerna drar tillbaka, och företag lider medan påtryckningarna ökar för att skuldåterbetalning och tillbakadragning. Den fallande tillgången av bankpengar leder, i sin tur, till ett fall av engelska priser i helhet. Medan penningmängden och inkomsterna faller, och engelska priser kollapsar, blir engelska varor relativt mer attraktiva jämfört med utländska produkter, och betalningsbalansen återgår av sig självt, när export överstiger import. Medan guld flödar in i landet, och då bankpengarna minskar ovanpå den expanderande guldreserven, blir bankernas tillstånd mycket sundare.
Detta är syftet med konjunkturcykelns depressionsfas. Observera att det är en fas som uppstår ur, och oundvikligen uppstår ur, den föregående expansionsdrivna uppgången. Det är den föregående inflationen som gör depressionsfasen nödvändig. Vi ser, till exempel, att depressionen är den process i vilken marknadsekonomin justeras, gör sig av med överdrifterna och förvrängningarna som kom ut den föregående inflationsdrivna uppgången, och återetablerar sunda ekonomiska förutsättningar. Depressionen är den obehagliga men nödvändiga reaktionen till förvrängningarna och överdrifterna i den föregående uppgången.
Varför börjar då nästa cykel? Varför tenderar konjunkturcykler till att vara återkommande och beständiga? För när bankerna i princip har återhämtat sig, och är i ett mycket sundare tillstånd, så är de fast beslutna att fortsätta på sin naturliga gång mot kreditexpansion, och nästa uppgång följer, och sår fröet till nästa oundvikliga nedgång.
Men om bankväsendet är orsaken till konjunkturcyklerna, är inte bankerna också en del av den privata marknadsekonomin, och kan vi inte därför säga att den fria marknaden fortfarande är syndaren, bara inom banksektorn i den fria marknaden? Svaret är Nej, för bankerna skulle, för det första, aldrig gemensamt kunna expandera krediterna om det inte vore för statlig intervention och uppmuntran. För om bankerna verkligen vore konkurrensdrivna så skulle en banks kreditexpansion leda till att dess konkurrenter snabbt samlar på sig dess skulder, och konkurrenterna skulle snabbt begära att den expanderade banken löser in kontanter. I korthet, en banks rivaler kommer att begära att banken löser in guld eller kontanter på samma sätt som utlänningar, förutom att denna process är snabbare och därför skulle sätta stopp för begynnande inflation innan den ens startar. Banker kan endast expandera bekvämt unisont när det finns en centralbank, i grund och botten en statlig bank, som åtnjuter ett statligt monopol, och en privilegierad position påtvingad av staten över hela bankväsendet. Det var först när ett centralbankväsende inrättades som bankerna blev förmögna att expandera under en längre tidsperiod och den bekanta konjunkturcykeln påbörjades i den moderna världen.
Centralbanken får sin kontroll över banksystemet genom statliga åtgärder som: Att göra sina egna förpliktelser till lagligt betalningsmedel för alla skulder och antagbara i skatter; beviljar centralbanken ett monopol över utfärdandet av banksedlar, till skillnad från depositioner (Bank of England i England, den statligt inrättade centralbanken, hade lagmonopol över banksedlar i London-området); eller genom fullständigt tvång mot bankerna till att använda centralbanken som förvar åt sina kontantreserver (sin i Förenta staterna och dess Federal Reserve System). Inte så att bankerna klagar över denna intervention; för det är inrättandet av centralbankväsendet som gör denna långvariga bankkreditexpansion möjligt, då expansionen av centralbankssedlar tillför utökade kontantreserver för hela banksystemet och tillåter alla kommersiella banker att expandera alla deras krediter. Centralbanksväsendet fungerar likt en mysig obligatorisk bankkartell som expanderar bankernas förpliktelser; och bankerna kan nu expandera ovanpå en större bas kontanter i form av centralbankssedlar likaså guld.
Så nu ser vi, till slut, att konjunkturcykeln inte uppstår genom mystiska misslyckande i den fria marknadsekonomin, utan snarare motsatsen: Genom systematisk statlig intervention i marknadsprocessen. Statlig intervention ger upphov till bankexpansion och inflation, och, när inflationen når sitt slut, så tar den påföljande depressionen-justeringen över.
Den ricardianska konjunkturcykelteorin greppade det väsentliga i en konjunkturcykelteori: Den återkommande naturen hos cykelns faser, depressionen som justering till följd av intervention snarare än som konsekvens av en fri marknadsekonomi. Men två problem hade ännu inte förklarats: Varför uppstår det plötsligt ett kluster av misslyckande, varför felar plötsligt den entreprenöriella funktionen, och varför så väldigt mycket större fluktuationer i industrierna som tillverkar produktionsvaror än i de som tillverkar konsumentvaror? Den ricardianska teorin förklarade endast prisnivåernas rörelse, i allmän affärsverksamhet; det finns ingen antydan om en förklaring till de väldigt skilda reaktionerna i kapital- och konsumentvaruindustrierna.
Den korrekta och fullt utvecklade konjunkturcykelteorin uppfanns och framfördes till slut av den österrikiske ekonomen Ludwig von Mises, när han var privatdozent i Wien. Mises utvecklade anspelningar till sin lösning på det avgörande problemet i konjunkturcykelteorin i sin viktiga Theory of Money and Credit, som publicerades 1912, och som fortfarande, nästan 60 år senare, är den bästa boken om penningteori och bankväsende. Mises utvecklade sin cykelteori under 1920-talet, och den fördes till den engelskspråkiga världen av Mises framstående anhängare, Friedrich A. von Hayek, som kom från Wien för att undervisa vid London School of Economics under det tidiga 1930-talet, och som publicerade, på tyska och på engelska, två böcker som tillämpade och utvecklade Mises cykelteori: Monetary Theory and the Trade Cycle, och Prices and Production. Då Mises och Hayek var österrikare, och också inom samma tradition som 1800-talets stora österrikiska ekonomer, så har denna teori i litteraturen blivit känd som den ”österrikiska” konjunkturcykelteorin (eller ”monetära överinvesteringsteorin”).
Genom att bygga på ricardianernas verk, på generell ”österrikisk” teori, och på sin egen skaparförmåga, så utvecklades följande konjunkturcykelteori:
Utan bankkreditexpansion tenderar tillgång och efterfrågan att hållas i jämvikt genom det fria prissystemet, och inga kumulativa uppgångar eller nedgångar kan då utvecklas. Men när staten, genom sin centralbank, stimulerar bankkreditexpansionen genom att expandera centralbankens förpliktelser och därför kontantreserverna hos nationens alla kommersiella banker. Bankerna fortsätter sedan att expandera krediterna och således nationens penningmängd i form av checkinlåningar. Som ricardianerna såg så driver denna expansion av bankpengar upp priserna för varor och orsakar således inflation. Men Mises visade att det gör något annat, och något ännu illvilligare. Bankkreditexpansion, genom att ösa in nya lånemedel i affärsvärlden, sänker artificiellt räntan till en nivå under dess nivå på den fria marknaden.
På den fria och obehindrade marknaden sätts räntan helt efter ”tidpreferenserna” hos alla de individer som utgör marknadsekonomin. För syftet med ett lån är att en ”aktuell vara” (pengar som kan användas i idag) kan bytas mot ett ”framtida vara” (en skuldsedel som bara kan användas någon gång i framtiden). Då människor alltid föredrar att ha pengar nu framför förväntningen att få samma mängd pengar någon gång i framtiden så påbjuder den aktuella varan alltid en premie på marknaden under tiden som kommer. Denna premie är räntan, och dess storlek varierar enligt graden till vilken människor föredrar nutid framför framtid, dvs., graden av tidpreferenser.
Människors tidpreferens bestämmer också utsträckningen till vilken människor kommer att spara och investera, i jämförelse med hur mycket de kommer att konsumera. Om människors tidpreferenser skulle falla, dvs., om graden av tidpreferens för nutid över framtid faller, då kommer människor att tendera till att konsumera mindre nu och spara och investera mer; på samma gång, och av samma anledning, faller också räntan, tidrabatten. Ekonomisk tillväxt uppkommer till största delen till följd av fallande tidpreferenser, som leder till att sparande och investering ökar proportionellt till konsumtion, och även till att räntorna faller.
Men vad händer när räntan faller, inte på grund av lägre tidpreferenser och ökat sparande, men på grund av statlig intervention som befordrar expansion av bankkrediter? Med andra ord, om räntan faller artificiellt, på grund av intervention, snarare än naturligt, till följd av konsumenternas omdömen och preferenser?
Det som uppstår är trubbel. För affärsmännen, som ser räntan sjunka, reagerar som de alltid skulle och borde på sådan förändring i marknadssignaler: De investerar mer i kapital och produktionsvaror. Investeringar, särskilt i långvariga och tidskonsumerande projekt, som tidigare framstod som olönsamma och nu verkar lönsamma, för att ränteavgiften har fallit. I korthet, affärsmännen reagerar som de skulle reagera om sparandet verkligen hade ökat: De expanderar sina investeringar i varaktig utrustning, i kapitalvaror, i industriråvaror, i konstruktion jämfört med direkt produktion av konsumentvaror.
Företag lånar, i korthet, glatt de nya expanderade bankpengarna som kommer till dem till ett lägre pris; de använder pengarna till att investera i kapitalvaror, och eventuellt betalas dessa pengar ut i högre hyror för land, och högre löner till arbetare i kapitalvaruindustrin. Den utökade efterfrågan bjuder upp priset på arbetet, men företagen tror att de kan betala de högre kostnaderna för att de har blivit lurade av stat-och-bank-interventionen i lånemarknaden och dess avgörande manipuleringen av marknadens räntesignal.
Problemet kommer så snart som när arbetarna och godsägarna – för det mesta den förstnämnda, då bruttoinkomsterna betalas ut i löner – börjar spendera de nya bankpengarna som de har fått i form av högre löner. För allmänhetens tidpreferens har egentligen inte blivit lägre; allmänheten vill inte spara mer än den har. Så arbetarna börjar konsumera det mesta av deras nya inkomst, i korthet, för att återupprätta de gamla proportionerna mellan konsumtion och sparande. Detta betyder att de omdirigerar spenderingen tillbaka till industrierna som tillverka konsumentvaror, och de varken sparar eller investerar tillräckligt för att köpa nyproducerade maskiner, kapitalutrustning, och industriråvaror, osv, Detta avslöjas som en plötslig kraftig och fortlöpande depression i produktionsvaruindustrierna. När konsumenterna har återetablerat sina önskade proportioner mellan konsumtion och investering visar det sig att företag har investerat för mycket i kapitalvaror och underinvesterat i konsumentvaror. Företag har blivit förförda av statens manipulering och artificiella sänkning av räntan, och agerade som om det fanns fler besparingar tillgängliga att investera än det faktiskt finns. Så snart som de nya bankpengarna hade trängt igenom systemet och konsumenterna hade återupprättat de gamla proportionerna blev det tydligt att det inte fanns tillräckligt med besparingar för att köpa produktionsvaror, och att företagen hade felinvesterat de begränsade besparingarna som fanns tillgängliga. Företagen överinvesterade i kapitalvaror och underinvesterade i konsumentprodukter.
Den inflationsdrivna uppgången leder därför till förvrängningar i pris- och produktionssystemet. Priserna på arbete och råvaror i kapitalvaruindustrierna har bjudits upp under uppgången, för högt för att vara lönsamt när konsumenterna väl återbekräftar sina gamla konsumtions-och-investeringspreferenser. ”Depressionen” kan därför ses som den nödvändiga och hälsosamma fas i vilken marknadsekonomin gör sig av med och likviderar uppgångens osunda och oekonomiska investeringar, och återupprättar de proportioner mellan konsumtion och investering som konsumenterna verkligen begär. Depressionen är den smärtsamma men nödvändiga process i vilken den fria marknaden gör sig av med de överdrifter och misstag som uppstått under uppgången och återupprättar marknadsekonomin och dess förmåga att effektivt tjäna massan med konsumenter. Då priserna för produktionsfaktorerna har bjudits för högt under uppgången så betyder det att priset på arbetskraft och varor i dessa kapitalvaruindustrier måste tillåtas falla tills de rätta marknadsförhållandena återupptas.
Då arbetarna får de höjda pengarna i form av högre löner ganska snabbt, hur kommer det sig att uppgångarna kan pågå under många år utan att deras osunda investeringar avslöjas, innan misstagen till följd av manipulering av marknadssignalerna blir uppenbara, och depressions-justeringsprocessen börjar ta vid? Svaret är att uppgångarna vore kortlivade om bankkreditexpansionen och påföljande pressandet av räntan under marknadsnivån vore en engångsföreteelse. Men poängen är att kreditexpansionen inte alls är en engångsföreteelse; den fortsätter igen och igen, och konsumenterna ges inte någon chans att återupprätta de rätta proportionerna mellan konsumtion och sparande, de stigande priserna i kapitalvaruindustrierna får aldrig komma ikapp de inflationsdrivna stigande priserna. Likt återupprepad dopning av en häst går uppgången mot sin dom, genom repeterade doser av stimulerande bankkrediter. Det är endast när bankkreditexpansion till slut måste sluta, antingen för att bankerna går in i ett osäkert tillstånd eller för att allmänheten börjar tveka på den pågående inflationen, att vedergällningen måste komma ikapp nedgången. Så snart som kreditexpansionen likvideras då måste skulden betalas av, och den oundvikliga justeringarna likvidera de uppgångens osunda överinvesteringar, med återförsäkran från en större proportionerlig betoning på produktion av konsumentvaror.
Den misesiska konjunkurcykelteorin förklarar alla våra gåtor: Cykelns återupprepade och återkommande natur, de massiva klustren med entreprenöriella misstag, upp och nedgångarnas oerhörda intensitet i industrierna som tillverkar produktionsvaror.
Mises pekar ut den inflationsdrivande bankkreditexpansion som drivs av staten och dess centralbank som skyldig för cykeln. Vad anser Mises bör göras, låt säga av staten, när depressionen ankommer? Vad är statens roll i att botemedlet mot depressionen? För det första, staten bör sluta att inflatera så snart som möjligt. Det stämmer att detta, oundvikligen, omedelbart kommer att stoppa uppgången, och påbörja den oundvikliga recessionen eller depressionen. Men ju längre som staten väntar att göra detta desto värre kommer den nödvändiga justeringen att bli. Ju tidigare depressions-justeringen blir av desto bättre. Det betyder, också, att staten aldrig bör ge finansiellt stöd i osunda affärssituationer; den bör aldrig lösa ut eller låna ut pengar till företag som är i trubbel. Gör den det så förlänger den helt enkelt lidandet och omvandlar en annars snabb och kvick depressionsfas till en långdragen kronisk sjukdom. Staten bör aldrig försöka stödja höga lönenivåer och priser på produktionsvaror; genom att göra det förlänger och fördröjer man slutförande av depressions-justeringsprocessen på obestämd tid; de kommer att orsaka en definit och förlängd depression och massarbetslöshet i de viktigaste kapitalvaruindustrierna. Staten bör inte försöka inflatera igen, för att komma ut ur depressionen. För även om man åter lyckas inflatera så kommer det att orsaka större trubbel senare. Staten bör inte göra något för att uppmuntra till konsumtion, och den måste inte öka sina egna utgifter, för detta kommer att öka konsumtions/investerings-proportionerna ytterligare. Faktum är att skära ner den statliga budgeten kommer att förbättra proportionerna. Det som ekonomin behöver är inte mer utgifter genom konsumtion utan mer sparande, för att validera några av uppgångens orimliga investeringar.
Därför bör staten göra absolut ingenting, enligt den misesiska depressionsanalysen. Den bör, om man utgår från ekonomins hälsa och att avsluta depressionen så fort som möjligt, hålla sina händer borta, ”laissez-faire”. Allting som den gör kommer att förlänga och hindra marknadens justeringsprocess; ju mindre den gör desto snabbare kommer att marknadens justeringsprocess att verka, och sund ekonomisk återhämtning kommer att följa.
Den misesiska ordinationen är därför exakt det motsatta till den keynesianska: Den är att staten ska hålla sina händer borta från ekonomin helt och hållet och begränsa sig till att stoppa sin egen inflation och att skära ner sin egen budget.
Man har idag helt glömt, även bland ekonomer, att den misesiska förklaringen och analysen av depressionen gjorde stora framsteg precis under den stora depression under 1930-talet, precis den depression som alltid framförs av dem som påstår att den fria marknadsekonomin är det enskilt största och mest katastrofala misslyckandet för laissez faire-kapitalismen. Det var inte alls så. 1929 var oundvikligt på grund av den ofantliga bankkreditexpansion som ägde rum i västvärlden under 1920-talet: en politik som medvetet antogs av de västerländska staterna, och allra viktigast av Federal Reserve-systemet i de Förenta Staterna. Det möjliggjordes av västvärldens misslyckande att återgå till en genuin guldmyntfot efter det Första världskriget, och på så sätt tilätts staterna driva mer inflationsdrivande politik. Alla tror nu att President Coolidge trodde på laissez-faire och en omanipulerad marknadsekonomi; det gjorde han inte, och tragiskt nog, allra minst inom området för pengar och kredit. Tråkigt nog lades skulden för synderna och misslyckandena efter Coolidges intervention på en icke-existerande fri marknadsekonomi.
Om Coolidge gjorde 1929 oundvikligt så var det President Hoover som förlängde och stärkte depressionen, omvandlade den från en typisk allvarlig men snabbt upphörande depression till en utdragen och nästintill ödesdiger sjukdom, en sjuk som enbart ”botades” av Andra världskrigets förintelse. Hoover, inte Franklin Roosevelt, var upphovsmannen bakom ”the New Deal”: i huvudsak en massiv användning av staten till att göra exakt vad den misesiska teorin skulle varna oss mot – att stötta upp lönenivåerna över nivån på en fri marknad, att stötta upp priser, inflatera krediter, och låna ut pengar till osäkra affärslägen. Roosevelt avancerade bara, till en stor utsträckning, det som Hoover hade påbörjat. Resultatet var för första gången i amerikansk historia en ständig depression och nästintill permanent massarbetslöshet. Coolidge-krisen blev en makalös förlängd Hoover-Roosevelt-depression.
Ludwig von Mises hade förutspått att depressionen under den stora boomens glansperiod under 1920-talet – en tid, liksom idag, när ekonomer och politiker, beväpnade med en ”ny ekonomivetenskap” kring ständig inflation, och med nya ”verktyg” försedda av det federala reservsystemet, utlyste en ständig ”ny tidsålder” med permanent välstånd som garanterats av våra visa ekonomidoktorer i Washington. Ludwig von Mises, ensamt beväpnad med en korrekt teori om konjunkturcykeln, var en av de få ekonomer som förutsåg den stora depressionen, och således var världen tungen av lyssna på honom med respekt. F.A. Hayek spred ordet i England, och de yngre engelska ekonomerna höll alla under 1930-talet på att anta den misesiska konjukturcykelteorin i sin analys av depressionen – och antog, så klart, även en strikt policy för en fri marknad som följde med teorin. Oturligt nog så har ekonomerna nu antagit Lord Keynes historiska uppfattning: Att ingen ”klassisk ekonom” hade någon teori om konjunkturcykeln tills Keynes förde fram en 1936. Det fanns en teori om depressionen; det var den klassiska ekonomiska traditionen; dess recept var strikta hårda pengar och laissez-faire; och det antogs väldigt fort, i England och även i Förenta staterna, som den accepterade teorin om konjunkturcykler. (Särskilt ironiskt är att en stor ”österrikisk” förespråkare i Förenta staterna var under det tidiga och i mitten på 1930-talet ingen annan än Professor Alvin Hansen, som ganska snart utmärkte sig som en enastående keynesiansk lärljunge i detta land.)
Det som genomdränkte den växande acceptancen för den misesiska konjunkturcykelteorin var helt enkelt den ”keynesianska revolutionen” – den häpnadsväckande röjningen som keynesiansk teori gjorde i den ekonomiska världen kort efter publiceringen av the General Theory 1936. Det är inte så att den misesiska teorin motbevisades med framgång; den blev bara bortglömd i rushen att bestiga den plötsligt moderna Keynesianska bandvagnen. Några av de ledande anhängarna av Mises teori – som säkert visste bättre – gav efter doktrinens nyetablerade vindar, och vann ledande poster på amerikanska universitet till följd av det.
Men nu har den tidigare ärke-keynesianska The Economist nyligen deklarerat att ”Keynes är död”. Efter över ett decenium av bemötande av viktig teoretisk kritik och motargument från envisa ekonomiska fakta så befinner sig nu keynesianerna i allmän och massiv reträtt. Ännu en gång erkänner man ovilligt att pengamängden spelar en betydande roll i cyklerna. Tiden är mogen — för ett återupptäckande, en renässans, av Mises konjunkturcykelteori. Den kan inte komma för sent; om den skulle göra det, skulle hela begreppet av ett ekonomiråd svepas iväg, och vi skulle se en massiv reträtt bland regeringen från den ekonomiska sfären. Men för att allt detta ska ske måste den ekonomiska världen och publiken i stort, bli varse om existensen av den förklaring för konjunkturcykeln som har knuffats undan på hyllan i allt för många tragiska år.
Denna essä publicerades ursprungligen [i sitt ursprungsspråk] som en minibok av Constitutional Alliance of Lansing, Michigan, 1969.