Rothbardinstitutet

En libertariansk lösning på invandringskrisen i 6 steg

Carl Jakobsson

Dagens flyktingkris är resultatet av regleringar som kortsiktigt gynnar vissa särintressen men försämrar för alla andra i samhället. Vad för annan politik kan då lösa krisen? Svaret står i att låta invandrare kunna tjäna egna pengar och ta bort regleringar som hindrar människor från att samarbeta med varandra.

Först så kan lokalpolitiker se åt sidan ifall folk försöker göra det bättre för sig genom småskaligt svartarbete. De skulle även lätt kunna godkänna nybyggen bara de uppfyller säkerhetskraven, om än inte alla detaljregleringar. Sedan skulle staten kunna minska skattebördan genom att avskaffa ett fyrtiotal överflödiga myndigheter, samt avskaffa regleringar på arbetsmarknaden för att göra det möjligt att komma runt kollektivavtalens lägstalöner. Slutligen borde bidragen till invandrare tas bort, så att ingen lockas hit för att få bidrag, men det borde vara fri invandring för alla som är fredliga.

Långt ifrån alla kommer bli övertygade om att den här planen skulle fungera. Men de borde då låta oss och andra få pröva sina egna förslag för att skapa ett mer välfungerande samhälle.

Ett av de största tankefelen vissa i Sverige har när det gäller invandringspolitik är att de ser det som ett moraliskt val mellan att hjälpa flyktingar eller att hjälpa svenskar. Antingen så ger vi bort pengar till flyende syrier eller så ger vi pengarna till fattiga pensionärer. Att hjälpa den ena gruppen måste vara till besvär för den andra, eftersom resurser är knappa och de kan bara läggas på en grupp.

Problemet med det här synsättet är att det tar för givet att invandrare måste vara en ekonomisk förlust för resten av samhället. Men, de som kan tjäna sitt eget uppehälle på en någorlunda vanlig marknad är inte en börda. För, genom att handla med andra så specialiserar man sig på en sorts produktion och handlar sin produktion med alla andra i samhället. Ju fler det är som specialiserar sig, desto bättre kommer var och en bli på den allt mer avancerade del man håller på med. Så, i ett samhälle med 100 000 invånare finns det bara 10 läkare som är ögonspecialister. I ett samhälle med dubbelt så många invånare kommer det finnas fler ögonspecialister, men det kommer även finnas några som är experter för ett särskilt problem med ögon. Den här fantastiska arbetsfördelningen är en av de främsta anledningarna till att samhället är så rikt.

Varför har vi då ett invandringsproblem? Borde inte fler invånare leda till högre välstånd?

Tyvärr så gäller detta inte för alla samhällen. Att det inte fungerat i dagens beror till stor del på att de svenska arbets- och bostadsmarknaderna är sönderreglerade. Detta är ingen liten företeelse. Hur lätt man kan bli anställd och hur lätt det är att bygga hus påverkar alla i Sverige; stora problem här drabbar alla hårt. Alla kan se att det finns ordentliga problem här, särskilt för invandrare då mindre än hälften av alla flyktingar är sysselsatta efter fem år i Sverige och bostäderna för flyktingar inte räcker till.

För att möta de här problemen, som växte och blev större i samband med migrationsvågen som kom under hösten 2015, gick sex av åtta riksdagspartier den 23:e oktober ut med en gemensam handlingsplan. Den här uppgörelsen innefattade bl.a. att ge ut tillfälliga uppehållstillstånd, en utvigdning av RUT-avdraget, att företag inte behöver ha kollektivavtal för introduktionsarbetare och att det ska bli lättare att få bygglov. Men en månad senare märkte statens ledare att de inte kunde betala ut pengar till alla som kommer hit. Då fick Stefan Löfvén och Åsa Romson ta tillbaka sina ord om att svenska staten skulle ta emot alla flyktingar till landet. (Detta var i sig ett skådespel på allra högsta nivå, då dessa innan var helt okej med att Sverige hindrade flyktingar från att ta sig till Sverige med flyg; flygbolagen tvingas betala hemresan för alla som de flyger hit och som staten bestämmer sig för att inte tillåta in i landet.)

Regeringen bestämde sig alltså för att gränsen är nådd. Detta gjorde de innan de faktiskt hade prövat tillräckligt många frihetliga lösningar på problemet. Faktum är att invandringen till Sverige skulle kunna fungera mycket bättre och fler skulle kunna ta sig hit, men arbetsmarknaden och byggmarknaden behöver reformeras för att det skall fungera. Med det sagt, här är en lista på förslag som vi i Rothbardinstitutet menar skulle föra oss långt fram mot att lösa den nuvarande krisen.

Öppna lokala marknader

Att förespråka svartarbete kan synas som en konstig lösning för den som vill att svenska staten skall fortsätta fungera. Men, det är bättre ifall folk kan arbeta än om de går på bidrag. Och för att göra det lätt att arbeta så är det bra att låta folk kunna anställas utan att behöva redovisa det för staten; företagen får lägre kostnader, vilket gör att fler börjar investera och arbeta. Den ”informella sektorn” är en viktig källa för att skapa jobb i utvecklingsländer och en liknande logik gäller även för mer avancerade ekonomier. Den här politiken kan genomföras idag bara de lokala politikerna ändrar sina order till poliserna.

Tillåt att folk tar jobb för låga löner

I många länder finns minimilöner, löner som företag minst måste ge till en arbetare, annars får de inte anställa personen. Detta leder till att om en arbetare inte producerar ett lika högt värde som minimiönens nivå så har inte företaget något monetärt incitament att anställa individen. Om det inte finns någon syssla som arbetaren kan göra som ger ett högre värde än minimilönen så kommer inte någon vinstintresserad företagare att vilja anställa personen. Därmed kan höga minimilöner göra folk arbetslösa.

I Sverige finns inte några lagstadgade minimilöner, fast det finns lägstalöner som bestäms genom kollektivavtal. Istället för att polisen anhåller en upprättar alla fackmedlemmar en blockad mot företag som anställer folk för löner lägre än lägstalönen. Om företaget där man jobbar blir satt i blockad (eller utsätts för ”sympatiåtgärder”) så kommer de inte att kunna anlita personal eller få dit leveranser vilket gör det svårt att sköta affärerna. Reglerna om lägstalöner upprätthålls alltså genom en organiserad bojkott. Men staten hjälper facken och företagen att upprätthålla den här bojkotten, bl.a. genom dessa regleringar. MBL tvingar medelstora företag att förhandla med fack, LAS gör det mer värdefullt att vara med i facket då man kan kringå de här reglerna genom att skriva kollektivavtal och sophämtningen sköts oftast av ett fackligt dominerat företag så alla som anställer för låga löner kommer inte kunna få plocka undan sina sopor då det är olagligt att göra det själv.

Enligt den österrikiska teorin om minimilöners effekt på arbetsmarknaden så är det främst människor med låg produktivitet som blir arbetslösa tack vare minimilöner eller lägstalöner. Detta då en arbetares lön tenderar att bjudas upp till hur stort värde denne kan leverera i den bästa produktionsformen. Har man inte tillräckligt hög produktivitet finns det ingen som får anställa en. (Det finns en del undantag då inte alla branscher alltid är reglerade av minimilöner eller lägstalöner, t.ex. bärplockning är fritt, men har därmed mycket lägre löner eftersom arbetarna inte tillåts konkurrera om bygg- och industrijobb.) Invandrare drabbas därmed oproportionerligt mycket av dessa regleringar eftersom de i regel har lägre utbildning än svenskar och för att de inte är lika bra på språket eller sederna i landet.

Samhället som helhet tjänar inte på dessa regleringar då färre människor arbetar. På kort sikt kan dock arbetare i en skyddad sektor tjäna på en reglering då de slipper låglönekonkurrens och om det bara vore deras egen industri som skyddades så skulle de alltid tjäna på det (de börjar förlora först när alla andra sektorer blir skyddade, så att alla skyddar sig från konkurrens vilket inte gynnar någon). Även storföretag som betalar ut höga löner kan ha ett intresse i att hindra låglönekonkurrens. Bl.a. Walmart har gått ut och sagt att de var för en ökning av minimilönen. Detta skulle inte ha drabbat dem då de betalade mycket mer än så i sina lägsta löner, men det drabbar deras konkurrenter som betalar ut löner nära minimilönen.

Avveckla 45 statliga myndigheter

Sverige har enligt en beräkning ca 450 statliga myndigheter, sedan finns även ett stort antal kommunala myndigheter. Ett stort antal av dessa är uppenbart onödiga och överflödiga. Här är några som vi tror dels kan avvecklas eller säljas ut relativt snabbt:

Vad gör dessa myndigheter då? Konstnärsnämnden ger bl.a. bort livstidsbidrag till särskilt viktiga konstnärer, Myndigheten för tillgängliga medier gör ljudinspelningar av media och litteratur, Presstödsnämnden ger bidrag till vissa tidningar i Sverige, och Tillväxtverket ger bort stöd till företag. Många håller nog med om att de flesta myndigheter kan vi gott klara oss utan, men är det verkligen rätt att ta bort SIDA och SMHI? Och även om Arbetsförmedlingen är ett skämt så förmedlar de ju utbetalningen av arbetslöshetskassan?

När det gäller SIDA så lägger de pengar på sin egen byråkrati, till organisationer som inte gör så mycket för fattiga länders välstånd (t.ex. Olof Palmes internationella center), till stöd för länders ekonomiska utveckling och till vissa akutfall och hälsoförbättrande ändamål. De två första är ju, uppenbarligen, inte till någons fördel förutom dessa organisationer, så de kan ju dras ned direkt. Det tredje området kan man argumentera för att det helt bör slopas då det så ofta misslyckas förutom i de länder som ändå har bra institutioner som möjliggör tillväxt. Det sista är något som de allra flesta menar är en bra sak, dock. Men i det fallet går det att lägga ned SIDA som byråkrati och bara skicka pengarna till de initiativ som granskningsorganisationen GiveWell förordar. Totalt sett lade SIDA ned drygt 30 miljarder kronor år 2013 (inkluderat utbetalningar som de gör åt, det rejält kritiserade, Utrikesdepartementet) varav uppskattningsvis högst 9 miljarder gick till humanitära sysslor.

SMHI är en relativt bra myndighet, då den till 33% bekostas via avgifter som någon betalat för. Den skulle då kunna fortsätta sälja metereologtjänster, men inte vara lika omfattande. Det de producerar skulle lika väl kunna produceras privat. SMHI är inte heller nödvändigt för militära ändamål då de har en egen metereologisk enhet.

Arbetsförmedlingen skulle kunna skrotas och istället för att en gigantisk byråkrati skall forsla bidragen till de olika fackförbunden kan dessa utbetalningar göras mer eller mindre automatiskt till dem, efter hur många medlemmar de har. En person på finansdepartementet borde kunna vara direkt ansvarig för det.

Andra myndigheter leder till stora förändringar ifall de läggs ned, som Lotteriinspektionen och Radiotjänst – spelmonopolet upprätthålls svårare och statens tv kan inte ta ut någon skatt. Spelmonopolet är dock försvagat – Betsson kunde driva en butik i tre år i Stockholm utan att bli nedstängd.) Man kan dock fråga sig om det är rätt att bara staten skall kunna bedriva spelverksamhet och om folk som gillar På spåret skall kunna få sitt nöje subventionerat av alla andra?

Totalt sett skulle staten spara in ca 60 miljarder om dessa myndigheter togs bort som beskrivet. Detta innebär att kapitalskatterna för företag och individer kan sänkas med hälften, vilket skulle öka investeringarna och hjälpa minska arbetslösheten.

Inför byggamnesti i fem år

För att kunna bygga något i Sverige krävs det godkännande från kommunen, vilket innebär att man förstå måste köpa en tomt, skriva en detaljplan och sedan hoppas på att kommunen godkänner det snabbt. Idag tar det två år i genomsnitt att få ett sådant tillstånd men det finns fall som tagit hela åtta år.

Det som tar lång tid i att få ett bygglov är nästan aldrig att undersöka om byggnaden är arkitektoniskt säker, utan det ägnas åt att undersöka om byggnaden ”passar in” i närområdet. Att bara undersöka säkerhetsrisker kan göras på någon vecka och kanske ännu snabbare om ett byggföretag kunde ge bort pengar till kommunen för att de skall anställa fler arkitekter samt brand- och hälso-inspektörer. Med den här politiken skulle snabbt några nya förorter till Stockholm och Göteborg byggas. Det skulle också kunna byggas billiga baracker som folk kunde bo i medan de kommer in i samhället.

Avskaffa Migrationsverket

Ett viktigt skäl till att folk lockas att åka till Sverige är för att de som får asyl i Sverige relativt snabbt kan få över sina anhöriga hit. Men ett annat skäl är faktiskt den generösa välfärdsstaten. Genom att begränsa hur mycket staten ger ut till invandrare så kommer färre komma hit. Om de alls kommer hit så är det för att de förväntar sig att kunna få ett stöd tills de skaffat ett jobb här. Detta gör att de som kommer hit mer säkert kan försörja sig själva och att ingen behöver tvingas ta hand om dem.

Välfärdsstaten gör mer än att locka människor, dock: den skapar även perversa incitament. T.ex. ju mer stöd en välfärdsstat ger människor desto mindre benägna brukar folk vara att arbeta. Detta gäller särskilt de individer som är på gränsen till att börja arbeta och komma in i arbetslivet – för de kan det vara värt att ta bidrag och leva på staten kortsiktigt, även om de förlorar på det på lång sikt.

Med det här förslaget skulle invandrare till Sverige inte kunna få några förmåner ifrån den svenska staten, kommun eller landstring: de skulle behöva betala för all vård de tar emot eller för att sätta sina barn i skola. Detta är inte rättvist, så klart, eftersom de då måste betala skatt för att bekosta andras välfärd medan de inte får någon själv. Det skulle dock kunna lösas genom att de får betala lägre skatt, så att invandrare överlag varken är en kostnad eller vinst för svenska staten. Många skulle ändå tänka sig att det är en alldeles för hög kostnad, t.ex. att privatskolor måste vara jättedyra. Erfarenheten ifrån USA är dock att privatskolor är nästan hälften så dyra som offentliga skolor och överlag så är privata alternativ billigare än staten. Sjukvård, a-kassa och sjukkassa är alla saker som går att köpa via försäkring och skulle nog oftast leverera billigare alternativ än dagens skattefinansierade produktion, då privat produktion i regel är billigare och effektivare.

Detta kan administrativt skötas genom att alla nyinflyttade, med vars länder Sverige inte har några fördrag, får ett nytt sorts uppehållstillstånd som inte ger dem rätt till kostnadsfria tjänster eller till några bidrag ifrån det offentliga. Detta uppehållstillstånd kommer vara permanent såvida individen inte begår en kränkning mot individens frihet, varpå brottslingen kan utvisas, mer om det nedan. (Sverige har annars t.ex. fördrag med vissa rika länder om att varandras invånare kan använda olika sjukvårdstjänster gratis, mot att det andra landet bekostar det. Med fattiga länder så finns det inte några sådana avtal, men asylsökanden har i dagens system rätt till många statliga förmåner, därför skulle tillfälliga uppehållstillstånd inte vara någon lösning eftersom folk inte får mindre pengar men bara blir mer osäkra på om de får bo kvar här.)

Ha öppna gränser för alla som är fredliga

Det som förespråkas här är alltså att alla som kommer till Sverige får ett tillfälligt uppehållstillstånd, som inte ger tillgång till alltför många välfärdsstjänster, men att kriminella kan utvisas. Alla som är kriminella kommer dock inte att kunna utvisas – svenska staten skulle inte kunna utvisa någon till områden där det krigas. I de fallen finns det en anarkokapitalistisk lösning med privata fängelser där den dömde får arbeta, men som dock i dagens miljö skulle kunna vara för skadliga för att tillåtas – det är för osäkert för min del för att säga klart. De enstaka fall där en våldsbenägen kriminell person inte kan utvisas till ett farligt område lär dock vara relativt få.

Den sista punkten är värd att fokusera lite extra på då det är så extra galet. Det handlar främst om att arbetskraftsinvandring är någorlunda fritt till Sverige, men att man måste ha rätt lön för att bo här. Facken anger då vilken lön de anser att en person rimligtvis borde få ha och är lönen lägre än det blir personen utvisad. Det finns även fall av att folk kommit hit som flyktinginvandrare och sedan skaffat jobb men skall utvisas, för att byråkratin kräver det. Redaktörerna på bubb.la tar ofta upp dessa fall, här är de fem senaste de uppmärksammat:

Diskussion

På ett sätt är det frågan om Sverige över huvud taget kommer att kunna förhindra att folk tar sig hit ju mer globaliserad världen blir. För bara trettio år sedan flydde inte så många irakier eller iranier till Sverige efter Husseins och Khomeinis krig, trots att fyra gånger så många fler dog där än i det pågående kriget i Syrien. Detta har att göra med dels att de inre gränserna i Schengen-området försvunnit samt att fler nog har råd att resa idag. Nationalekonomen Joakim Ruist diskuterar detta och menar att ju rikare fattiga länder blir, desto fler kommer att ha råd att bege sig till ett rikt land för att få en bättre lön. Därmed kommer det kunna komma en annan, kanske större våg i framtiden av arbetskraftsinvandrare som vill skapa ett bättre liv i Sverige.

Oavsett om det skapas krafter för att folk vill komma hit och arbeta eller söka skydd så lär den våg som inträffat idag kunna inträffa i framtiden också och vara mycket större än den som kommer idag, givet en normal utveckling. Därmed borde Sverige planera för en sådan framtida kris och inte bara svara på den som finns nu, även om det i sig är väldigt viktigt. En politik som svarar på både den här krisen och gör samhället förberett för nästa vore ju den mest optimala, vilket de här förslagen gör.

Politiken ovan har två brister, dock. Det ena är att det kanske inte är tillräckligt. Det finns en del regleringar som borde tas bort och det finns ett vettigt förslag ifrån nationalekonomerna Bryan Caplan och Edward Stringham om att låta dessa regleringar bli dispositiva så att folk kan välja om de vill låta sig ”skyddas” av arbetsmiljöregler och dylikt. Jag tog inte med det som en lösning då de här förslagen var tänkt att kunna nå en större publik.

Det andra problemet med förslagen här är, förstås, att de inte presenteras tillräckligt brett så att flertalet skulle kunna hålla med om dem. Eller att, oavsett hur bra de presenteras, så kan de inte genomföras. I det fallet borde de som inte vill förändra samhället efter de här linjerna låta oss som tror på den här politiken få testa den! Samt även låta alla andra som tror på en annan lösning pröva på den i autonoma frizoner. Det är en viktig del av friheten: rätten att kunna få samarbeta fritt med andra i att hitta lösningar som fungerar. Att alla blir låsta till samma politik som dagens innebär att systemfel drabbar alla. Om vi vill undvika sådana problem som nu kommit fram med den statliga, allomfattande integrationspolitiken är det bäst att tänka om och utforska frihetliga alternativ.