Rothbardinstitutet

Jane Jacobs, anti-planeraren

Gene Callahan och Sandy Ikeda

Nyss komna ur en valupptakt med otaliga vallöften från höger (nåja, relativt sett) till vänster om hur staten ska, med hjälp av medborgarnas pengar, planera för det mest ändamålsenliga samhället, tåls det att reflektera över vad författarinnan och urbanforskaren Jane Jacobs hade att säga kring centralplaneringens oavsiktliga effekter, och hur välfungerande samhällen är sprungna ur spontanitet snarare än design. Jacobs kritik av centralplanerade stadsområden får en osökt att tänka på den gigantiska grannskapsplaneringen i Sverige under 1900-talets mitt, vilken kulminerade i Miljonprogrammets dryga en miljon byggda enheter mellan åren 1965-1974. Miljonprogrammets bebyggelse utgjorde 2004 cirka 25 procent av bostadsbeståndet i Sverige.

Följande är en översättning av ursprungsartikeln i Mises Daily: Fredag 20 juni, 2003 av Gene Callahan och Sanford Ikeda. Originalartikeln kan läsas här.

Jane Jacobs är en av de intellektuella som alltid verkar röra sig i periferin av den libertarianska rörelsen. Hennes bok, The Death and Life of Great American Cities, återfinns i bokhyllorna hos många libertarianer, men är ofta oläst. Kanske är detta för att hennes namn tenderar att associeras med de vänsterintellektuella som fördömde framväxten av förorter och tillbakagången för stadskärnor, även om Jacobs kraftfullt motsatte sig att stämplas av någon ideologisk rörelse – vänster, höger, eller annan.

Vad som dock inte är allmänt känt är att hennes verk är fulla av argument och insikter kring samhällens ekonomiska natur, kring centralplanering och kring etik, vilka libertarianer skulle finna originella och upplysande. Medan kunskapsluckor inom ekonomisk teori och ekonomiskt tänkande har varit till hennes nackdel i vissa avseenden (exempelvis i hennes naiva kritik av Adam Smith i The Economy of Cities), har detta bidragit till hennes avsevärda förmåga att med intelligens och sunt förnuft observera och måla upp naturen hos sociala processer på sätt som för ekonomer känns särskilt uppfriskande och kanske rentav inspirerande. (Se, exempelvis, från mainstream, Harvard-ekonomen Edward Glaesers forskning kring städer (Glaeser et al. 1992).)

Jacobs om spontan ordning

I Jacobs verk, uppstår den nuvarande ordningen i en välfungerande stadsområde som ett resultat av mänsklig handling, men inte av mänsklig design. Den uppstår genom att en myriad av individer alla handlar i eget intresse och genomför sina egna planer, inom ett ramverk av regler vilka uppmuntrar till fredligt samarbete framför våldsam aggression.

Ett av Jacobs främsta bidrag är hennes uppfattning om städer som ”problem med organiserad komplexitet”, vilka innebär att man ”simultant hanterar ett ansenligt antal faktorer vilka är kopplade till varandra och tillsammans utgör en organisk helhet” (The Death and Life of great American Cities, s. 432). Hennes teori om städers utveckling (se nedan), såväl som hennes förklaring av dynamiken hos ekonomisk expansion och kontraktion, spårar uppkomsten och förändringarna över tid av urbana institutioner och samhälleliga förtroendenätverk tillbaka till beslut av individuella agenter, med deras ”ögon på gatan”, medan de interagerar med varandra på allmän plats.

Jacobs detaljerade beskrivning av välfungerande stadsområden baseras på hennes nära observationer av dessa. På sådana platser, finns människor, som är intresserade av stadsområdet, på gatan under de flesta tider på dagen. Tidigt på morgonen går arbetande iväg till sina jobb i andra stadsområden, samtidigt som andra kommer till detta stadsområde för att arbeta. Strax därefter dyker föräldrar som transporterar sina barn till skolan upp på gatorna. Butiker öppnar, och butiksbiträden, oroliga över att de kvarter där de har sina affärer ska skrämma iväg kunder på grund av stadsområdets faror, håller ett vakande öga på trottoarerna. Mammor till förskolebarn är på väg till parkerna, arbetande kommer ut för att äta lunch i dem, och handlande kommer och går mellan affärer i området. Under tidig kväll kommer och går återigen arbetande från stadsområdet. Vid skymningen håller restauranger, barer och nattklubbar trottoarerna vid liv – och generellt säkrare. Rollen för avlönade upprätthållare av lagen i att skapa en säker stad är avgjort sekundär för Jacobs.

Allt detta står i skarp kontrast mot livet i grannskapen som älskades av stadsplanerare under mitten av 1900-talet. Där höll ”rationell” planering olika samhällsfunktioner strikt separerade, med kontor, fabriker, butiker och bostadshus segregerade till sina respektive områden genom strikta detaljplaneringsregler. Som ett resultat, var grannskapens gator under långa tidsperioder övergivna – och därför farliga. Den ökade faran gjorde fotgängare ännu mindre benägna att vistas på gatorna.

Jacobs om planeringens natur

Jacobs presenterar även en metodologiskt individualistisk och subjektivistisk kritik mot hårdhänt lokalplanering. Hon argumenterar för att sådan planering misslyckas med att ta i beaktande den subtila kunskap som bara innehas av individerna på plats (för vilket hon myntade begreppet ”platskännedom” [”locality knowledge”], och att den felaktigt imiterar 1800-talets naturvetenskap (The Death and Life of Great American Cities, s. 436). (Parallellerna till Hayeks uppfattning om spontan ordning, lokal kännedom och scientism är slående, särskilt som hon inte vid den tiden kände till Hayeks arbete.)

Det skadar inte att ha vissa människor som tänker på grannskapet som helhet. Men dessa människor behöver inte vara stadsplanerare – de skulle kunna vara markägare, ordföranden i granskapsföreningar eller andra typer av frivilliga organisationer. (Se, exempelvis, Spencer H. MacCallums arbete.)

Vissa libertarianer kan resa ragg när de inser att Jacobs inte enbart riktar sin kritik mot statlig planering utan även mot privat planering, vilken hon menar också han vara klumpig. Medan Jacobs naturliga förståelse för kraften hos frivilliga utbyten och spontan ordning ibland inte lyckas kompensera för hennes bristande träning inom grundläggande ekonomi (i hennes tidigare verk omnämns nästan inte alls de skadliga effekter som hyresreglering har på bostadsbeståndet i städer), är detta inte fallet på det här området.

Det stämmer att de kanske viktigaste lärdomarna att dra av ekonomisk forskning rör statens begränsningar och misslyckande. Hursomhelst kan vanliga människor fortfarande gynnas av att applicera ekonomiska koncept som alternativkostnad, lagen om efterfrågan och marginalintäkt, i deras beslutsfattande. Med andra ord att uppskatta att vinstdrivande privata utvecklare såväl som de som arbetar med central stadsplanering är beroende av platskännedom och förtroendenätverk, vilka understödjer ekonomisk utveckling.

Det finns, givetvis, en tendens hos vinstintresset att styra privat utveckling i riktningar som Jacobs skulle ha tilltalats av, och hon verkar ha kommit att uppskatta detta i sina senare verk (exempelvis, The Nature of Economies).

När Jacobs tittade på frågan om stadsplanering, uppvisade hon ofta stor förståelse för dess essentiella natur. Till exempel, i en kommentar till planerna från den tidiga kända planeraren Ebenezer Howard, säger hon:

“[Howards] mål var att skapa självförsörjande småstäder, verkligen riktigt trevliga städer om du vore foglig och inte hade några egna planer eller brydde dig om att tillbringa ditt liv omgiven av andra utan några egna planer. Liksom i alla utopier tillhör rätten att ha några planer av betydelse endast de styrande planerarna” (The Death and Life of Great American Cities, s. 17).

På ett liknande sätt plockar hon isär arbetet av en av celebriteterna inom stadsplanering under mitten på 1900-talet:

“Le Corbusiers Utopia var ett tillstånd som han kallade maximal frihet, med vilket han inte verkar ha menat frihet att göra särskilt mycket, utan frihet från vanligt ansvar. . . . Ingen skulle behöva kämpa med sina egna planer” (Ibid, s. 22).

Det är intressant att jämföra vad Jacobs sade med Mises uttalanden om planerare:

“[Planerarna] drivs av diktatorkomplex. De vill behandla sina medmänniskor på samma sätt som en ingenjör behandlar de material med vilka han bygger hus, broar och maskiner. De vill ersätta sina medborgares handlingar med ”social ingenjörskonst” och alla andra människors planer med deras egen unika allomfattande plan. De ser sig själva i rollen som diktator – ledaren, führern, produktionstsaren – i vars händer alla andra mänskliga exemplar enbart är spelpjäser. Om de syftar till samhället som en handlande agent, syftar de till sig själva. Om de säger att medveten handling i samhället ska ersätta den rådande anarkin av individualism, syftar de endast till sina egna medvetanden och inte till någon annans” (The Ultimate Foundation of Economic Science).

Det är kanske Jacobs isärplockning av särskilda planeringsprogram som har gjort mest för att etablera hennes rykte. Hon noterade att programmen som togs fram av stadsplanerare under 1900-talets mitt inte kunde ha lyckats förstöra ännu mer än de gjorde, om de så hade varit designade för det.

Hon förlöjligade Le Corbusiers stadsplaneringsprogram och hans otaliga anhängare under 1900-talet (t.ex. Robert Moses) med att de byggde ”skyskrapor i en park” (The Death and Life of Great American Cities, s. 21). Hon beskrev processen genom vilken en bilväg som sträcks rakt genom ett grannskap kan förstöra det genom att skapa ett ”gränsvakuum”, vilket blir livlöst och i slutänden osäkert genom bristen på människor som vågar vistas där (Ibid, s. 257-69). På samma sätt noterade hon att planerarnas förkärlek för att bygga så många parker som möjligt, var de än kunde stoppas in, ofta resulterade i övergivna parker som blev grogrund för kriminalitet och förfall (Ibid, s. 89-106).

Stadsplanerare har traditionellt varit blinda för den osynliga väv som håller ihop framgångsrika samhällen, eller det Nathan Glazer har betecknat ”samhällets fina struktur”. Denna består av förtroendenätverk och reciprocitetsnormer vilka har vuxit fram över tid, vilka främjar processen för frivilligt utbyte, och som riskerar att slås ut av storskaliga projekt. Varje försök till att se över ekonomisk utveckling borde ta vikten av informella kontakter i beaktande, vilket Jacobs beskriver som den ”lilla förändringen” vilken utgör grunden för den fina strukturen. (Jacobs kallade det senare för ”socialt kapital” under 1961, vilket möjligtvis innebär att hon var den första att mynta detta begrepp (Ibid, s. 138).)

Utbyte skapade städer och jordbruk

I en anmärkningsvärd insikt, som påminner om Carl Mengers insikt om pengars ursprung, presenterar Jacobs en teori om att städer, jordbruk och djurhållning uppkom genom utbyten. Hennes teori är fullt medveten om principerna för mänsklig handling och vad vi realistiskt kan föreställa oss att situationen för dessa första stadsbor kan ha varit, såsom de själva hade uppfattat den.

Jacobs hävdar att både djurhållning och jordbruk med största sannolikhet uppstod i de tidigaste urbana bosättningarna. Vidare var dessa bosättningar ett resultat av handel under äldre stenåldern, och det var intensifieringen av handeln i dessa tidiga städer som banade väg för utvecklingen av jordbruk och djurhållning. För att illustrera sin teori berättar Jacobs historien om en fiktiv stad under äldre stenåldern, vilken hon kallar ”Nya Obsidian”. Nya Obsidian växte fram vid en plats nära en stam som var bosatt invid en vulkan, där det fanns en hel del obsidian. Eftersom obsidian var ett sådant värdefullt material för en stenålderskultur, besatt stammen en stor naturlig källa till välstånd och hade ett incitament för att bedriva handel.

Jacobs antar dock att det var i ett område för en stam nära vulkanstammen som Nya Obsidian faktiskt växte fram. (Antagandet är inte avgörande för teorin.) Stammen som levde intill vulkanen är oroliga över att tillåta andra att komma in på deras värdefulla territorium, så de tar med sig obsidian till den närliggande stammen, och förlitar sig på den som en mellanhand i obsidianhandeln. Allt eftersom handlare från mer avlägsna stammar samlas för att handla på denna centrala plats, och etablerar de första temporära och senare mer permanenta boningarna, blandas människor, idéer och varor med olika bakgrund. Ur detta uppstår inte enbart tolerans för nya smaker och övertygelser, utan också nya idéer, religioner och produkter. En sådan kreativitet och sådana möjligheter attraherar ännu fler handlare och immigranter till Nya Obsidian, och skapar en fortsatt god cirkel i vilken nya idéer inom konst, handel och kultur med tiden frambringar kreativa explosioner.

Som har noterats, ledde handeln med obsidian med grannstammar till att en ökad mångfald av varor kom in i Nya Obsidian. Det stora flertalet av dessa varor var livsmedelsrelaterade. Eftersom handlarna kunde behöva färdas ganska långa avstånd till Nya Obsidian, skulle de vilja handla med varor med lång hållbarhet. De mest troliga livsmedelsvarorna vore levande djur och ätbara frön.

Menger och Mises pekade på att det är absurt att anta att en kung en dag tänkte för sig själv ”låt oss ha ett standardiserat betalningsmedel” innan dess att någon hade haft erfarenhet av ett betalningsmedel. Genom att använda samma typ av resonemang noterar Jacobs att det är föga troligt att anta att en grupp av människor helt enkelt bestämde sig för att domesticera djur: ”Djurhållarna [av djur som används för handel i Nya Obsidian] är intelligenta män, och är fullt kapabla att lösa problem och lära sig av sina erfarenheter. Men erfarenhet har inte ännu gett dem någon idé som kan kallas att ’försöka domesticera djur’” (The Economy of Cities, s. 26). Snarare hade den rationella viljan att slakta de djur man tog in som var svårast att sköta (hanar och de mer oregerliga) och behålla de som var lättare att sköta (honor och de mer fogliga) under längre perioder den oavsedda konsekvensen att man satte igång att utveckla djurhållningens konst.

På samma sätt resulterade blandandet av frön och spannmål från olika regioner, vilka förvarades i samma kärl, av ren tillfällighet i oavsiktliga hybridiseringar av nya former av skördbara grödor, varav vissa var smakrikare och gav större skörd än andra. Dessa skulle betinga ett högre pris, vilket skulle ge lagerhållare incitament att hålla de under uppsikt och lagra en viss mängd för plantering i framtiden. Sådan var jordbrukets begynnelse.

Det är en kombination av egenintresse, vaksamhet och handel som utgör grunden för städers tillblivelse och framväxt, och det är en liknande kombination av faktorer som ger upphov till djurhållning och jordbruk. Jacobs argumenterar för att det bara kan vara i större bosättningar, såsom hennes påhittade Nya Obsidian, som den lyckträff som innebär födelsen för sådana aktiviteter (och antagligen också mer avancerade hantverk, skrivandekonsten och vetenskaperna) någonsin skulle kunna inträffa. Således drar hon slutsatsen, en aning kontraintuitivt, att städer måste ha föregått, inte följt på, landsbygdens utveckling (The Economy of Cities, s. 3-48).

Jacobs och libertarianism

Jacobs hävdar att hon fick sin djupgående förståelse för urbana processer genom induktiva resonemang, snarare än genom att utgå från storslagna filosofiska eller ideologiska principer. Hon har varit både för och emot olika statliga initiativ. Och sanningen är att vänsterintellektuella förvisso har tagit till sig många av hennes idéer. Även om Jacobs inte är konsekvent motståndare mot att använda tvångsmässig reglering (t.ex., att byta ut detaljplanering av samhällsfunktioner mot detaljplanering av storleksbegränsningar för byggnader), så har dessa intellektuella, enligt vår åsikt, tagit till sig hennes idéer ryckta ur sitt sammanhang. Det vill säga, Jacobs beskrivning av framgångsrika städer som spontant har format promenadvänliga stadskärnor, blandade primära användningsområden, korta kvarter och byggnader av varierande stil och byggår har av vissa uppfattats som receptet för nya, mer upplysta former av interventionistisk stadsplanering. De rörelser som tillhör det som nu är känt som Det Nya Stadsbyggandet och Smart Tillväxt är särskilt skyldiga till detta.

Jacobs har själv kritiserat De Nya Stadsbyggarna:

“De Nya Stadsbyggarna vill ha centrum fulla av liv på de platser vilka de utvecklar, där människor stöter på varandra medan de utför ärenden och den här typen av företeelser. Men ändå verkar de, utifrån vad jag har sett av deras planer och de platser de har byggt, sakna en känsla för anatomin i dessa hjärtan, dessa centrum. De har placerat dem som om de vore shoppingcentrum. De sammanlänkar inte.”

Trots hennes enstaka förespråkande för statlig intervention, finns en väldigt stark libertariansk tendens i Jacobs verk, även om hon orubbligt vägrar att stämplas. Hennes Systems of Survival (1994) exempelvis, skulle kunna läsas som en analys av varför blandekonomin producerar en sorts moralisk ojämvikt, i vilken sammandrabbningen mellan statens etik och handelns etik skapar en spiral av negativa oavsiktliga konsekvenser.

Jacobs är kanske alltför induktivistisk för vissa Österrikiska ekonomer och alltför villig att tolerera en begränsad användning av regleringar för vissa libertarianer. Icke desto mindre är hon en till stor del outnyttjad källa för idéer och insikter för dessa två grupper, och en vän i kampen mot tyranni, både lokalt och globalt.

Översättning och kommentar av Victor Salander.

Referenser