I och med det kommande nyvalet i Sverige i mars 2015 [1] så är Sverigedemokraterna (SD) och invandringsfrågan åter i medias fokus. De etablerade partierna har ännu inte sagt något vettigt. Den revanschsugna Alliansen, med Moderaterna i spetsen, fortsätter med sitt mantra ”Sätta fler människor i arbete”. Några konkreta förslag har inte presenterats.
Många är missnöjda med hur migrationspolitiken som så naturligt pekas ut som den största synden i lågkonjunktur. Det är så klart ingen hemlighet att det faktiskt finns stora problem. Tyvärr så är det en symbolfråga som få svenska politiker vill röra. Mest oroväckande för många är asylmottagandet som märks av att allt fler asylboenden öppnas i Sverige.
Situationen med den statliga flyktingmottagningsindustrin är oerhört tragisk. Den ger inte vad som utlovas. Den lyckas inte integrera ens hälften av alla asylsökande och kostar skattebetalarna onödigt mycket pengar. Pengar som få är villiga att betala. Prognosen i och med ökande invandring ser inte bra ut. Pengar som går till de ständigt ökande antalet privatdrivna asylboendena som öppnar upp i gamla hotellanläggningar och skolbyggnader runt om i landet. Allt som tillkommer är förvaringsplatser åt dessa oturligt lottade människor. Det rapporteras om missförhållanden och klagomål. Denna modell där staten är enda kund och ställer krav fungerar tydligt inte.
Hur kan man då lösa denna situation? Det behöver inte handla om minskad invandring eller ökad statlig styrning, som vissa vädjar till. För det första så bör dessa företag som driver asylboenden inte få pengar av staten, utan tjäna pengar utifrån det värde samhället tycker att de tillför. De bör mätas efter sin förmåga att integrera människor genom samarbete med andra parter i samhället som stödjer dem frivilligt; föreningar, företag, tänkbara arbetsgivare och välgörande privatpersoner.
Hur skulle detta bli då? Detta kan man så klart bara spekulera kring. Sannolikt skulle olika intressenter i samhället kunna stödja och påverka integrationsarbetet till skillnad från i dagens institutionaliserade system. I avsaknad av staten som finansiär är det också ett måste. Viktigast är att de asylsökande framförallt inte ses som maktlösa fångar – likt idag – utan klienter hos de engagerade företagen och föreningarna. Genom att ge alla som har ett intresse och vilja möjligheten att involvera sig skapas de bästa förutsättningarna. Så borde det vara på alla områden i samhället.
Detta är så klart bara början. Staten bör öppna upp arbetsmarknaden genom att sänka de protektionistiska ingångskraven som hindrar enligt lagen underkvalificerade människor från att få jobb. Lösningar som skulle gagna alla människor, men framförallt de utsatta. Exakt vilka åtgärder som kan göras är föremål för en annan diskussion.
Medmänsklighet är en frivillig akt. Det är heller inget som ges ovillkorligt, utan det kommer med ett ansvar och inte utan konsekvenser. Endast om samhället, vi tillsammans, är med och ställer kraven kan vi komma på rätt väg med integrationen. Bara genom frivillig och ömsesidig samverkan kan vi skapa en framtid för dessa människor som befinner sig i nöd.
Uppgiften att integrera människor bör tillfalla samhället och inte staten.
Fotnot
[1] Nyalet blev inställt på grund av överenskommelse mellan regeringen och oppositionen.