Den gren av politisk filosofi som går under benämningen ”libertarianism” är i många avseenden en fortsättning på den ”klassiska liberalismen”.[1] Liksom för den klassiska liberalismen ligger kärnan i den libertarianska filosofin i att säkerställa alla individers frihet genom att begränsa Statens makt.
Tänkare, såsom ”den klassiska liberalismens fader” John Locke, förespråkade civila friheter, såsom:
- Åsiktsfrihet
- Yttrandefrihet
- Tryckfrihet
- Mötesfrihet
- Religionsfrihet
samt privat äganderätt, och argumenterade för laissez-faire-marknader: marknader utan statliga hinder för fri handel och fri konkurrens. Den klassiska liberalismen var i mångt och mycket en motrörelse mot den ekonomiska protektionism[2], och merkantilism[3] som tyngde befolkningen. Liberalismens politiska teori utgår från att individen har en naturlig rättighet till sin person och egendom, och att statens uppgift är att skydda dessa rättigheter. Den är således minarkistisk, då den förespråkar en minimal så kallad ”nattväktarstat”, vars enda legitima institutioner är militär, polis, och rättsväsende.
Libertarianismen influerades vidare av den individualistiska anarkismen, som under 1800-talet utvecklades av ett flertal tänkare[4]. Många individualistiska anarkister utgick, till skillnad från klassiska liberaler, från individens egen vilja och egna preferenser snarare än från andras moral, ideologi, samhällsnormer, religioner, metafysik, idéer och viljor. Detta ledde till att de individualistiska anarkisterna ansåg all form av överstatlighet vara illegitim, och således fullt ut förespråkade individens suveränitet. Olika strömningar inom den individualistiska anarkismen hade dock olika idéer om vad som var mest önskvärt i ett statslöst samhälle. En av de starkaste strömningarna, mutualismen, anammade den så kallade arbetsvärdesteorin, vilken även den klassiska liberalismen genom Adam Smith hade stött sig på. Arbetsvärdesteorin hävdar att det ekonomiska värdet hos någonting (en vara eller en tjänst) bestäms av den mängd arbete som krävs för att producera detta. Med utgångspunkt i arbetsvärdesteorin motsatte sig mutualisterna att individer kunde få en inkomst genom utlåning, investeringar och ränta, då de inte såg detta som en faktisk arbetsinsats.
Ekonomen Carl Menger noterade i sitt arbete, på en tidningsredaktion i Österrike, en diskrepans mellan vad den klassiska nationalekonomin han hade lärt sig i skolan hade att säga om prissättning och vad de faktiska marknadsaktörerna upplevde. Hans studier ledde till att han 1871 publicerade Nationalekonomins principer[5], i vilken han utformade en alternativ teori för värdeskapande: marginalnytteteorin, vilken bygger på att en varas värde inte avgörs av några inneboende egenskaper i varan, inte heller av mängden arbete som krävs för att producera varan, utan istället bestäms av hur stor betydelse en agerande individ lägger vid varan för att uppnå eftersträvade mål.
Marginalnytteteorin anammades fullt ut av den grupp av ekonomer som kom att benämnas den Österrikiska Skolan. Till dessa hörde bland andra Ludwig von Mises, som vidareutvecklade marginalnytteteorin och inlemmade den i ett större ramverk för hur man kan undersöka mänskligt handlande överlag: praxeologin.
Murray Rothbard, som var en av Mises studenter, anammade den österrikiska skolans marginalnytteteori och praxeologi, och kombinerade de med den individualistiska anarkismens syn på absoluta naturliga rättigheter till person och egendom. Han utvecklade inom detta ramverk en övergripande teori för ett frivilligt, voluntaristiskt, samhälle baserat på vad han benämnde ”icke-aggressionsaxiomet” (numera allmänt känt som icke-aggressionsprincipen):
Den libertarianska övertygelsen vilar på ett centralt axiom: att ingen människa eller grupp av människor får angripa/aggressera mot någon annans person eller egendom. Detta kan kallas ”icke-aggressionsaxiomet.” ”Aggression” definieras som initieringen av användningen av hot eller fysiskt våld mot någon annans person eller egendom. Aggression är därför synonymt med invasion. [6]
Den gren av libertarianismen som följer i Murray Rothbards fotspår brukar i folkmun benämnas anarkokapitalism eller voluntarism. Begreppet voluntarism lägger tonvikt på att alla utbyten och interaktioner individer emellan ska ske på strikt frivillig grund, i enlighet med icke-aggressionsprincipen. Begreppet anarkokapitalism lägger särskild vikt vid den fria marknaden som det mest ändamålsenliga medlet för dessa utbyten och interaktioner.
Referenser
[1] Conway, David (2008). ”Liberalism, Classical”. In Hamowy, Ronald, ed. p. 296. ”Depending on the context, libertarianism can be seen as either the contemporary name for classical liberalism, adopted to avoid confusion in those countries where liberalism is widely understood to denote advocacy of expansive government powers, or as a more radical version of classical liberalism.”
[2] Protektionism är en ekonomisk politik ämnad att begränsa handel mellan Stater genom tariffer, kvotbegränsningar etc. utformade för att (enligt förespråkarna) tillåta rättvis konkurrens mellan importerade och inhemska varor och tjänster.
[3] Merkantilism är en ekonomisk politik ämnad att stärka den egna nationalstatens makt på bekostnad av rivaliserande nationalstater, genom att försöka ackumulera penningreserver från positiva handelsbalanser, särskilt från färdiga varor.
[4] http://en.wikipedia.org/wiki/Individualist_anarchism
[5] Principles of Economics (Grundsätze der Volkswirtschaftslehre)
[6] Murray N. Rothbard, For a New Liberty: The Libertarian Manifesto, p. 23