Publicerad den 14 september, 2014 kl. 23:04.
Vi ser alla tecken på att demokrati är despotens bästa vän. FI har växt, SD har blivit tredje största parti. Det är populistiska partier som använder helt lagliga metoder för att anförskaffa sig makt över staten och dess medborgare. Samtidigt firar V+S+MP valet som en seger – lite märkligt när de har ungefär samma antal mandat som förra valet, medan SD är det enda parti i Riksdagen som ökat väsentligt. Hur skall vänsterkoalitionen lyckas med regeringsbildning med en så stark vågmästarroll hos SD?
Det är för tidigt att spekulera men Sveriges röstande har valt en regering som vill ha mindre privatiseringar och därmed mindre valfrihet, och vi kan förvänta oss betydande skattehöjningar de närmaste 4 åren, samtidigt som Sverige försöker återhämta sig från en lågkonjunktur. Om vi inte har nyval inom ett halvår? Ja, vem vet, det återstår att se. Oavsett kan vi precis som i övriga Europa se hur de xenofoba politiska krafterna fått mer vind under fötterna och det sker med helt lagliga medel i vårt demokratiska system. Så frågan är hur mycket makt vi vill att staten skall ha över våra liv? Det är idag mer aktuellt än på många år.
Det finns dock hopp även i den demokratiska processen. Kandidater som är kompletta motpoler mot dagens politiska system, som försöker förändra systemet inifrån. Vi har i detta val haft några kandidater utöver det Klassiskt Liberala Partitet som propagerar för libertarianska värderingar. Nu återstår det att se om t.ex. Sofia Arkestål (C) eller Daniel Somos (M) får tillräckligt med personkryss för att komma in. Som det ser ut idag är det oss frihetskämpars enda sätt att försöka påverka den politik som påverkar vårt liv idag, i de fall vi väljer att rösta. Nu är ju inte ens den frågan självklar. Valet är inte mellan att välja mellan de röda eller de blåa eller de andra. Utan egentligen mellan att välja och inte välja.