Rothbardinstitutet

Problemet med politik och ekonomisk beräkning

Robert Sundström

Politisk handling upphöjs i den allmänna politiska konversationen som överlag positiv och självklar. Det antas också att de politiska institutionerna har bättre översikt och kunskap än resten av samhället som de anses företräda. Dessutom anser de sig ha ett ansvar att göra ”något” när det väl anses vara nödvändigt då de sägs ha resurserna. Därför förespråkar i princip alla partier någon form av planering i ekonomin och inte en fri marknad. Men har de verkligen den kunskapen?

Politiker och andra statstjänstemän utgår från statistisk och opinionsundersökningar för att få stöd för sina föreslagna åtgärder. Utifrån siffrorna påstås de kunna bestämma vad de ska göra och hur mycket resurser de ska pumpa in i form av skattemedel.

Det som undgås av ren okunnighet är att statistik inte speglar hela den ekonomiska verkligheten på ett någorlunda rätt sätt. Den fångar inte alla viljor och framförallt inte prioriteringar. För hur avgör de var pengarna de fördelar gör mest nytta? Vad eller vem är mest förtjänt av dessa medel och i så fall hur mycket? Hur många och vilka vill ha A respektive B? Detta säger inte några opinionssiffror utan det är upp till de som kontrollerar medlen att godtyckligt bestämma.

Det finns inget bättre sätt att fördela resurser på än att låta de köpas och säljas frivilligt på en fri marknad. Detta för att då fångas människors prioriteringar upp via prismekanismen, och tack vare vinstintresset så riktas resurserna dit de bedöms göra mest nytta. Priser koordinerar användandet av resurser. När tillgången sjunker med ihållande efterfrågan då höjs priserna och ger entreprenörer en affärsmöjlighet i att tillfredsställa människors begär. På så sätt kan vi försäkra oss att när det finns en efterfrågan då kommer det som är eftertraktat att tillhandahållas samtidigt som prismekanismen skyddar oss från överkonsumtion.

Detta är i kontrast till staten som hela tiden går i förlust (ökande statsskuld) på grund av bevisligen ineffektiv användning av resurser. Detta för att de saknar den information som vi har nämnt ovan och som reflekteras i priserna.

Således kan vi enkelt dra slutsatsen att politiska medel fördelas efter politiska nycker. De går helt enkelt dit vart de tjänar politikerna allra mest för stunden, om de håller sina löften, det vill säga. Det enda rätta är att låta var människa få vara sin egen herre och agera utifrån sitt egna intresse för då tjänar den även samtidigt andra. Vill man blir rik så måste man tillföra värde åt andra.

Jag vill också kort nämna att politiken begränsar människors möjligheter, som deras alternativ och möjligheten till innovation, genom lagar, regleringar och myndighetskontroll. Det är dock ett ämne för en annan gång.

Är det inte dags att frigöra dig från tanken att politik överhuvudtaget gör något bättre?