I. Vad staten är
Staten är våld, rätt och slätt. Eller i filosofen Hans-Hermann Hoppes ord: ”En stat är ett territoriellt tvångsmonopol – en organisation med uppsåt att begå kontinuerlig, institutionaliserad kränkning av äganderätten samt exploatering – i form av expropriation, beskattning och reglering – av individens privata egendom”. [1]
Den här synen på staten är inte libertariansk per se; den tyske sociologen Max Weber beskrev år 1919 den moderna staten som ett våldsmonopol ”som framgångsrikt hävdar sin rätt till monopol gällande den legitima användningen av fysiskt våld inom ett givet geografiskt område”. [2] En annan tysk sociolog, Franz Oppenheimer, beskrev hur staten, till skillnad från alla andra organisationer och instanser i samhället, säkrar sin existens inte genom handel och frivilligt utbyte av varor och tjänster, utan genom konfiskering och beskattning. Oppenheimer kallade statens metoder för ”de politiska medlen”. [3]
Det framgår nog för alla att staten erhåller en särskild ställning i samhället. Det finns vissa saker som staten får göra och som vanliga människor och privata företag inte får göra. Det är även så de flesta människor vill att det ska vara. De flesta föredrar staten framför anarki, och anammar därmed ett samhälle genomsyrat av, och byggt kring, de ”politiska medlen”. Det centrala i statens åtaganden är rättsskipning, lag och rätt. Lagen, och domstolarna, är centraliserade och monopoliserade. Polisen är centraliserad. Skolan är centraliserad, och så vidare. Inget privat företag får åta sig att skipa rätt, och ingen individ får leva efter sina egna lagar. Lagen är en. Rätten är en och landet är enat. Detta maskineri finansieras med hjälp av tvångskonfiskerad egendom, det vill säga med skattemedel.
II. Demokrati och majoritetsvälde
Våldet är en intrikat del av mänsklighetens historia. Det är troligt att anta att människor i alla tider försökt dominera, exploatera och härska över sina medmänniskor. I The State förklarar Franz Oppenheimer hur våldsutövande nomadiska grupper med tiden blev härskande statsmakter. I Hoppes From Aristocracy to Monarchy to Democracy förklaras hur de aristokratiska familjernas auktoritet med tiden utvecklades till monarki och feodalism, och till beskattning, lagstiftning och majoritetsvälde: demokrati.
På grund av demokratins goda anseende [4] är det värt att poängtera att demokrati inte på något sätt utgör frihet i någon libertariansk mening. Bortsett från de (förvisso grundläggande) felslut som genomsyrar demokratin som sådan[5] innebär demokrati att 1) den kollektiva människokroppen erhålls rätten att välja sina härskare och att 2) varje individ ges möjligheten att påverka de lagar som gäller för alla andra människor. Först och främst bör det noteras att demokratier i regel inte valt liberala eller libertarianska styren, och i många historiska fall har demokratiska styren blivit totalitära och diktatoriska styren. För det andra leder denna demokratisering av lagen till en förvriden syn på den samma; det leder till vad Frédèric Bastiat beskrev som ”den stora illusion där alla tror sig kunna leva på alla andras bekostnad”. Lagen används för att förbättra sin egen position (och andra grupper man identifierar sig med) på bekostnad av andra. Hoppe beskriver fenomenet vidare: ”Alla, inte endast konungen, är nu tillåten att delta i exploateringen – via lagstiftning eller beskattning – riktad mot alla andra. Alla är fria att kräva konfiskering av andras egendom. Ingenting, inget krav, är orimligt”. [6], [7] Detta leder inte bara till en deprivering av samhällets moraliska grundsubstans – ett sant ”äta eller ätas-samhälle” – utan även till en naturlig och successiv expansion av statsapparaten. För, när makten (eller åtminstone illusionen av den) erbjuds alla, och när all egendom kan omfördelas om tillräckligt många vill det, ja, då finns det helt plötsligt ingenting staten inte kan, och får, göra. När individers rättigheter, egendom och medvetanden plötsligt auktioneras ut på den demokratiska marknaden delas mänskligheten in i två separata grupper: de som tjänar på statens omfördelning och de som inte gör det. Denna kamp om makten och maktens glimrande lockelser tar inte bara fram det värsta i oss, den tar även fram det värsta i det monster som är staten.
Det har argumenterats för att den påstådda decentraliseringen av makten – allmänna val och rätten att välja styret – är av godo. Om alla får välja vem som ska styra är chansen stor att den eller de som väljs är kompetenta och har det allmännas bästa i åtanke. Vidare, om det visar sig att de politiker som väljs in i maktens salar inte är några änglar eller ”allmänhetens tjänare”; om det visar sig att de styr i självintresse eller till och med i direkt konflikt med allmänhetens vilja, ja, då kommer den demokratiska processen leda till en självsanering varpå dessa rötägg byts ut mot andra, mer passande och kompetenta, politiker.
Några av demokratins nackdelar har redan avhandlats, men även om demokratin, i viss mån, utgör en decentralisering av statens makt (på gott och ont) måste det i dessa sammanhang poängteras att det endast är en skenbar fördelning av makten. Eftersom den enda legitima makten som någonsin existerar är individens makt över sin egen kropp och sin egendom innebär demokrati att individens först fråntas hela sin makt över sig själv, för att sedan åter erbjudas en liten del av den på bekostnad av sin frihet. De demokratiska valen tillåter vem som helst att besudla andra individers kroppar och privata egendom; som Hoppe mycket riktigt påpekat kan äganderätt inte existera i en demokrati.[8]
Den enda sanna decentraliseringen sker på marknaden. På den fria marknaden tillåts vem som helst att ingå avtal med andra människor; endast på marknaden har människor makt att förbättra sina liv och sin framtid genom frivilliga interaktioner med andra människor som även de strävar efter ett bättre liv; endast på marknaden kan riktigt välstånd skapas och endast på marknaden, bortom statens rovgiriga klor, kan samexistens med respekt för äganderätt och självägande äga rum.
Få har försvarat friheten och individens suveränitet så konsekvent och besinningslöst som ekonomen Ludwig von Mises. En av hans största bedrifter var att förklara hur marknaden, och endast marknaden, ger individen – konsumenten – riktig makt och hur det i ett sådan system av laissez faire och äkta ekonomisk demokrati är individen, och inte företagaren eller staten, som är kung: ”Det kapitalistiska systemet […] är en ekonomisk demokrati där varje krona motsvarar en röst. Konsumenten är suverän. Kapitalisterna, entreprenörerna, och bönderna är folkets undersåtar. Om de inte lyder, om de misslyckas att producera, till lägsta möjliga pris, det som konsumenterna begär, förlorar de sitt mandat. Deras uppgift är att tjäna konsumenten”.[9]
Vår samtida historia pekar vidare på att den demokratiska processen fullständigt misslyckats med att välja ”bra” politiker, det vill säga politiker som agerar i linje med allmänhetens bästa och folkets vilja.[10] Alltför ofta hålls politiker alldeles för lätt. Några av de mest fruktansvärda brott mot mänskligheten har begåtts av demokratiska ledare. Demokratiska val är mycket ineffektiva sätt att framhäva godhet och undertrycka elakhet. Demokrati är, kort sagt, en mycket dålig garant för frihet och godhet. Mer om detta nedan.
III. Staten måste förgöras
Det finns många sätt att argumentera mot staten, och för statens förgörelse. Murray N. Rothbard argumenterade i flertalet volymer, och ända fram till sin död, för att staten som sådan är omoralisk. Med avstamp i den politiska etiken och filosofin avfärdade han staten som omoralisk och därför oacceptabel. Ytterligare andra libertarianer har argumenterat för att staten borde avskaffas för att den helt enkelt är underlägsen den fria marknaden; människor skulle få det bättre under anarki än under statsdemokrati. Flera praktiska modeller och förklaringar för hur det marknadsanarkistiska samhället skulle kunna fungera har också presenterats.[11] I det här avslutande stycket skulle jag däremot vilja fortsätta det jag redan påbörjat och prata om varför staten är alldeles för destruktiv, korrumperad och våldsam för att överhuvudtaget tillåtas existera. Staten är, i sanning, för farlig för att tolereras.
Ibland påstås det att vi måste rädda oss från oss själva, att en demokratisk regering utgör ett skydd för vår egen dumhet; om vi väljer visa och godhjärtade ledare att styra oss bakom maktens allsmäktiga roder undviker vi vår egen undergång. Gemene man är alldeles för dum för att styra över sig själv och sitt eget liv, sägs det. Ett sådant tillstånd, av anarki, skulle otvivelaktigt inbjuda Hobbes naturtillstånd: stöld, elände, massdöd; ett ”alla mot alla-samhälle”. Endast staten kan civilisera oss, genom att ta en del av vår frihet (för vårt eget bästa, såklart) och skapa lagar och regler som vi måste efterfölja. Endast under dessa beskyddande omständigheter kan vi upphöjas till nästan änglalika proportioner – endast då kan vi i sanning leva som människor, i fred, och i välstånd. Ty, staten är vår Frälsare.
Detta argument faller på historiska fakta. Det har visat sig att statens tjänstemän – dess politiker, byråkrater, beväpnade poliser och militärer – inte varit de änglar vi hade hoppats på. Deras närvaro har inte lett till någon stabilisering av samhället eller upphöjning av de mänskliga idealen, tvärt om. Det verkar som att den här typen av styre leder till allt det anarkin spekulerades leda till. Ekonomen Robert Higgs framförde i ett tal sin syn på detta. [12] Han menar att om det verkligen är så att människor är oförmögna till självstyre (anarki) är det fullständigt fel att tro att politik och maktcentralisering kommer göra situationen bättre. Så länge politiker inte är änglar, utan människor med sina egna fel och brister, kommer staten som institution vara ett sämre alternativ än anarki. I sitt tal nämner han, med stor passion, hur staten som tänkt skyddsmekanism har svikit oss. Han nämner hur det verkar som att staten, istället för att skydda oss, har specialiserat sig på att plåga sina undersåtar. Den lever på taxering – stöld och utpressning – och använder dessa stöldgods för att finansiera sin egen våldsorganisation. De stiftar lagar – lagar som vanligtvis inte är till för att skydda medborgare, utan för att straffa dem för offerlösa brott (narkotikabrott, prostitution, så kallad ekonomisk brottslighet etc.) – och dikterar villkoren för dess undersåtar. Det visar sig sedan att samhället i mångt och mycket inte alls tjänar på detta, utan sjunker allt djupare i skuld, brottslighet, moraliskt sönderfall och fattigdom.
Denna typ av systematisk dominans och underkastelse överskuggas dock av statens sporadiska, men ack så omfattande, kaskader av totalt ogenerad våldsutövning. Ingen annan organisation i samhället mördar så många människor som staten, och inget annat samhällsideal än etatismen är så fantasirikt och fanatiskt i sin strävan efter människoblod. Under de senaste hundra åren är det troligt att stater världen över mördat närmare trehundra miljoner människor. [13] Detta är utöver de människor som kämpat och dött i mellanstatliga krig. Låt dessa människooffer stå i kontrast till det fåtal som dött till följd av anarki.
Närmare trehundra miljoner människor har fått sina liv avslutade av staten. De har skjutits till döds, svultits ihjäl, knivhuggits, halshuggits, misshandlats och sparkats till döds; de har bombats och bränts ihjäl, torterats, begravts levande, blivit hackade i bitar och på andra sätt mördats. Randolph Bourn menade på att ”krig är statens hälsa”, men det verkar som att stater historiskt sett lika ofta har götts av den egna populationens död och elände.
Det kanske är så att människor i grunden är dåliga, usla. Det kanske är så att det alltid kommer finnas de ibland oss som är kapabla och villiga att begå våldsbrott. Men även om detta visar sig vara den dystra sanningen är det dock helt felaktigt att vi kan undkomma detta genom demokrati och stater. Vår historia motbevisar detta. I sitt tal argumenterar Higgs för att om människor vore änglar spelar det ingen roll vilket styrelseskick vi väljer, ty änglar felar aldrig; men om det är så att vi inte är änglar, utan imperfekta, och ibland elaka och destruktiva människor, är anarki att föredra. Centraliserad makt, även i den demokratiska tidsåldern, är alltför farlig och destruktiv jämfört med den totala decentraliseringen av makten under anarkistiska omständigheter. Ur ett säkerhetsperspektiv är staten helt enkelt för riskfylld, för farlig.
IV. Avslutning
I teoretiska termer är staten våldsam och därför omoralisk. Rothbard demonstrerade systematiskt redan på 60- och 70-talet hur staten som sådan inte kan berättigas att existera. Men detta gäller inte bara i teorin: staten är i praktiken en organisation som lever på subtilt, men storskaligt, våldsutövande. Med beskattning som sin inkomstkälla utövar staten systematisk dominans över sina undersåtar. Deras liv dikteras, begränsas och försämras. Staten har även visat sig vara en organisation som gång på gång utövar sitt människoförakt i väldiga våldsorgier. Dessa inhumana utfall av raseri och död är inte endast begränsat till krig. Även i fredstid får människor offra sina liv för statens järnvilja. På sätt som är ofattbara även för de mest ondskefulla anarkister har staterna i alla tider ägnat sig åt att mörda människor. Med dessa sorgliga fakta som bakgrund vill jag därför innerligt föreslå detta: avveckla staten, för mänsklighetens bästa.
Fotnoter
[1] Hoppe, Democracy: The God That Failed, sid. 45
[2] Weber, Politics as a Vocation, sid. 1
[3] Oppenheimer, The State, sid. 24-25
[4] Till och med den utmärkte Ludwig von Mises var, till viss del, demokrat. Se till exempel följande citat från Omniponent Government: ”Freedom, democracy, peace, and private property are deemed good because they are the best means for promoting human happiness and welfare”.
[5] Demokratin kan, till exempel, inte rättfärdigas i frånvaro av det sociala kontraktet; hur kan statens lagar gälla alla, även de som motsätter sig statens blotta existens och som hellre vill leva i dess frånvaro? Vidare, vad ger överhuvudtaget majoriteten rätt att exploatera minoriteten? Kan staten ges rätt att mörda exempelvis alla rödhåriga om majoriteten vill det?
[6] Hoppe, From Aristocracy to Monarchy to Democracy, sid. 47
[7] Denna totala politisering av samhället och korrumpering av folksjälen illustreras väl av John Stuart Mill i On Liberty: ”[…] it leaves fewer means of escape, penetrating much more deeply into the details of life, and enslaving the soul itself. Protection, therefore, against the tyranny of the magistrate is not enough: there needs protection also against the tyranny of the prevailing opinion and feeling; against the tendency of society to impose, by other means than civil penalties, its own ideas and practices as rules of conduct on those who dissent from them; to fetter the development, and, if possible, prevent the formation, of any individuality not in harmony with its ways, and compel all characters to fashion themselves upon the model of its own.”
[8] Hoppe, From Aristocracy to Monarchy to Democracy, introduktion
[9] Mises, Bureaucracy, sid. 21–22
[10] Detta är ett fundamentalt problem: det existerar inget ”allmänt bästa” eller ”folkets vilja” och en demokrati skapar alltid vinnare och förlorare. Människor är individer som agerar efter subjektiva principer och värdeskalor. Denna insikt bemästrades av bland annat Ludwig von Mises, men även av F.A. Hayek som använde individens subjektivitet och specialiserade kunskaper som argument mot centralisering och ”planering”.
[11] Se till exempel Ethics of Liberty och For a New Liberty: a Libertarian Manifesto (Murray Rothbard), Chaos Theory (Robert P. Murphy) och Machinery of Freedom (David D. Friedman).
[12] http://www.mises.se/2014/11/10/staten-ar-for-farlig-att-tolereras/
[13] https://www.hawaii.edu/powerkills/NOTE1.HTM