Det har tidigare skrivits om incitament och varför de är viktiga. Låt oss i denna artikel kort redogöra incitamenten i statlig verksamhet.
Förutsättningarna för en fungerande verksamhet är incitamenten, det vill säga anledningarna för den att göra sitt jobb bra. I fallet med privata företag är incitamentet den vinst som de erhåller genom att tjäna sina kunder på det bästa och mest effektiva sättet möjligast. Detta incitament saknas i statlig verksamhet i vilken myndigheter, och till viss del även statligt ägda bolag, får pengar från skatteintäkter baserade på behovet som politikerna ser. Så är det så klart inte minst i välfärdsystemet. Där är det staten som är kunden, som bestämmer på vad pengarna ska spenderas, och inte de som tjänas, skattebetalarna, utifrån deras egna behov och omdöme. Till följd har de som anses tjänas väldigt lite makt över vart deras pengar spenderas. De kan inte avstå och välja att spendera på något annat. De får heller inte se några alternativ till vad staten har bestämt ska erbjudas och prioriteras.
Belönas för sin ineffektivitet
Myndigheter tjänar alltså inte pengar så som företag gör. De går inte i vinst för att de har producerat något som kunder vill ha, för att ha varit innovativa eller, allra minst, ekonomiskt effektiva. Kunderna har inte valt att anlita dem frivilligt. Skattefinansierad verksamhet lider därför av ett kroniskt incitamentproblem. Myndigheter finansieras, som vi alla vet, via skattsedeln och får pengar tilldelade efter hur viktiga politikerna anser att deras uppdrag är. De får inga pengar om politikerna inte vill ge dem. Det betyder att myndigheterna har ett incitament till att komma på ytterligare ”utmaningar” att ”lösa” så att de får en större budget nästa år, annars skärs budgeten, verksamhet läggs ner och anställda sägs upp, vilket de så klart inte vill. De belönas för sin ineffektivitet, snarare än effektivitet, som för företag.
Utifrån det som har tagits upp kan vi förstå varför staten aldrig lyckas lösa rätt problem och billigast möjligt. Det saknar rätt incitament. De drabbas inte av några ekonomiska konsekvenser som företag skulle göra. Därför kan de växa ad infinitum tills det praktiskt taget blir för ohållbart och för kontroversiellt för staten att stödja projektet.
Det är de ekonomiska konsekvenserna som sätter gränserna för oss i den privata sektorn i vårt handlande. Statlig verksamhet må undvika detta kortsiktigt genom, till exempel, omorganisering och, så klart, penningpolitik men förr eller senare slår den ekonomiska verkligheten tillbaka, då ännu hårdare.