Ekonomihistorikern och kolumnisten Johan Norberg skrev nyligen en artikel i Metro om låglönefabriker med anledning av Aftonbladet TV:s miniserie ”Sweatshops”. I den artikeln berättade han varför människor har fel om fabrikerna och att de rentav hjälper de arbetande ut ur fattigdom. Denna artikel bygger i sin tur vidare på den.
Låglönefabriker (engelska ”sweatshops”) har l
änge varit ett omdiskuterat ämne, bland annat efter att man har uppmärksammat hur kläder tillverkas i sådana fabriker i Bangladesh för H&M under tvivelaktiga förhållanden. Den allmänna opinionen är att låglönefabriker är dålig företeelse. Men är de verkligen så dåliga?
Instinkten hos de allra flesta när de hör om eller ser bilder från låglönefabriker i utvecklingsländer, som Kambodja och Bangladesh, är att det är en föraktlig företeelse för de stackars fattiga, med i våra mått mätt usla arbetsvillkor och låga löner. De uttrycker sen att detta inte borde finnas och därmed avskaffas helt. Detta för att vi inte längre har något liknande här i Sverige då vi antas ha avskaffat det av humanitära skäl med hjälp av välfärdsstaten. Där har de helt fel.
Först vill jag klargöra att det är lätt för oss här i den utvecklade industriella världen att se ner på de som ligger efter oss ekonomiskt sett trots sin teknologi som inte alls ligger så långt bakom vår. Är man inte väl verserad i historia och dessutom inte har kunskap i ekonomisk tankegång så begår man ofta just det här felet.
Vi har inte längre något liknande låglönefabriker här i Sverige för att vi avskaffade det för att det ansågs vara föraktligt utan för att ekonomin utvecklades, växte och gav nya möjligheter inte bara för fabrikernas ägare utan även för de som arbetade där. Ökade intäkter och effektivisering – maskiner – frigjorde sedan arbetskraften som då kunde komma till bättre nytta på andra ställen och områden, och komma till att åstadkomma sådant som ingen tidigare kunnat förutse. Tillverkningskostnader gick ner. Allt mer kom till att produceras och i större kvantiteter. Produkterna i sig blev billigare och allt fler människor kunde välja och vraka bland ett större utbud av varor och tjänster – kort sagt, fler möjligheter åt alla. Den trenden håller i än idag: Det är det som är ekonomisk framgång.
Men varför har inte de så bra arbetsvillkor på låglönefabrikerna idag? Det har med ekonomi att göra. De har helt enkelt inte råd än. Människorna har också en annan syn borta i utvecklingsländerna, som formats av deras kultur och levnadsvillkor. De tar fler risker. Detta påverkar människornas ekonomiska beslut. Detta säger inte att de kommer att lära sig och ta hänsyn till arbetsmiljö, arbetssäkerhet, och så vidare, i framtiden. Allt skedde inte på en natt i Sverige heller utan gradvis under en mycket lång tid.
Låglönefabriker är alltså inte orsaken till varför så många fortfarande är kvar i fattigdom. De rentav långsamt lyfter människor ur fattigdom. Som Norberg påpekade så är utvecklingen i Kambodja positiv. Lönerna stiger på grund av exportintäkterna. Allt fler barn går i skolan då föräldrarna får råd. Framstegen och välståndet antas bara öka. Tänk när de som äger låglönefabriker får råd att köpa in fler avancerade maskiner som tar över arbetet, mycket riskfyllt sådant, som människor fram tills dess har fått utföra. Vid effektivisering öppnas nya möjligheter för människorna inom andra arbetsområden och sektorer. Snart har människorna råd med egna smartphones, något som vi tar för givet här i västvärlden.
Fattigdom kan inte avskaffas med bara politiska beslut. Ekonomin måste få växa och frodas på egen hand – på ett hållbart sätt. Skulle man under en natt förbjuda låglönefabriker så skulle alla, både arbetare och vi som köper produkterna som de tillverkar, bli mycket sämre ställda. Många arbetare skulle bli av med sina jobb, stå utan inkomst, och H&M:s kläder skulle bli dyrare. Det går inte att med tvång införa allt det som människor här tar för givet i form av regler och skydd utan en kostnad, ett pris som leder till att möjligheterna försvinner från de som behöver dem. Det förstår till och med de flesta av ekonomer som inte blandar in värdeomdömen baserade på inkonsekvent etik.
Vi kan dock arbeta för att förbättra de fattigas levnadsstandard genom att konsumera färre varor och investera de i tredje världen. Om du vill hjälpa de fattiga arbetarna i Bangladesh, köp en aktieindexfond som investerar i landet.