Ursprungligen publicerad i sitt ursprungsspråk på FEE.org. Läs artikeln här.
Alla har vi en teori om hur världen fungerar, om hur orsak och effekt hör ihop. Utan den skulle vi inte veta hur man ska börja dagen: ”Om jag vaknar upp imorgon kl. 7:00 så bör jag ta mig till arbetet i tid. Och sedan…”
Våra teorier, reglerna och priciperna utifrån vilka vi tolkar omvärlden, hjälper oss att tänka och planera, men de begränsar också till viss grad vårt tänkande och vår planering. Det kan vara en bra sak, så länge som våra teorier överenstämmer med den verkliga världen på ett rimligt sätt.
För ekonomer som studerar mänskligt handlande i den verkliga världen så är en av principerna som vi inte kan ignorera att knapphet existerar – för att få mer av en värdefull sak så måste man avstå från en annan värdefull sak. Man skulle faktiskt kunna säga att om någon inte förstår knapphetens natur och signifikans så är det ett kännetecken att denne inte är ekonom, eller åtiminstone en mycket dålig sådan.
I vardagen är det vanligtvis omöjligt att ignorera knapphetens existens. För de allra flesta av oss är det ganska uppenbart att tid och pengar inte är obegränsade, och att om vi vill ha ett större hus så behöver vi troligtvis tjäna med genom att ge upp mer utav vår fritid och arbeta mera. På en fri marknad, en utan godtycklig politisk maktutövande och aggression, är den ekonomiska verkligheten gällande knappheten en ”hård begränsning” som alltid är bra att ha i tankarna när man planerar.
Ekonomi kontra politik
Men att spåra de mer subtila och vidsträckta följderna av knappheten i ett givet antal förhållanden är en skicklighet som kräver mycket träning och övning, som så klart inte alla har gjort eller, så klart, behöver göra.
Som Murray Rothbard uttryckte det:
”Det är inte ett brott att vara okunnig om ekonomi, vilket ju är en specielaiserad disciplin som de flesta människor anser vara en ’dyster vetebskap’. Men det är helt oansvarigt att ha en hög och larmande åsikt i ekonomiska frågor medan man är kvar i detta tillstånd av okunnighet.”
Oturligt nog så frestar politiken oss till att agera oansvarigt. Politiken handlar i grunden om att erhålla och utöva politisk makt – att initiera fysiskt våld. Om den första principen inom ekonomin är att ”knapphet existerar” då är allt för ofta den första principen inom politiken att ”ignorera den första principen inom ekonomi!”.
Vid frånvaro av lagprivilegier och förföljelse måste människor i en fri marknad hantera knapphetens hårda budgetbegränsningar. Men i politikens värld kan människor försöka immunisera sig själva från knappheten genom att låta andra få betala för vad de vill ge sig själva eller sina kumpaner. Politiken är området i vilket det råder ”lätta budgetbegränsningar”, som kanske fick Margaret Thatcher att säga att ”problemet med socialismen är att man till slut gör slut på andra människors pengar”.
Oturligt nog skulle samma sak lätt kunna sägas om vanlig politik nästintill överallt idag.
Principer kontra konsekvenser
Detta antyder kanske ett annat sätt att särskilja libertarianer från de progressiva till vänster. För oss libertarianer begränsar ekonomiska principer vårt tänkande. För progressiva begränsar den ekonomiska verkligheten deras utfall.
Vad jag menar är att när progressiva, till exempel, kräver att människor betalar allt högre minimilöner till de som arbetar åt dem då ignorerar de den hårda verklighet som innebär att någon, ofta osedd, person måste bära kostnaden för deras ”medkänsla”, och att dessa andra ofta är unga och oerfarna arbetare som arbetsgivare nu kommer tycka är för kostsamma att anställa. Eller så kan en arbetsgivare dra ner på övriga förmåner som de tidigare kompenserade sina anställda med, som nu får det sämre.
Men då libertarianer från början tenderar till att vara mer uppmärksamma för ekonomiska principer så kan de bättre ta fram förslag, så att man inte skadar de människor som de progressiva ämnar att hjälpa. Libertarianer är mindre troliga att bli besvikna när deras policy konfronterar den ekonomiska verkligheten. Som någon en gång sa: ””Ekonomi är konsten att sätta parametrar på våra utopier Knapphet är en av dessa parametrar.
(Vissa lär påminnas om Thomas Sowells distinktion mellan ”begränsad syn” och ”obegränsad syn”, som jag, hur som helst, tror fokuserar mer på ens egen syn på människans natur: om den kan eller inte kan göras perfekt.)
Att innovera inom begränsningarna
Ställda inför fattigdom, osunda arbetsvillkor, kriminellt våld och många av de ihållande socioekonomiska problem som vi ofta frömånas av vänstern till att tänka bortom kapitalismen, att tänka kreativt ”utanför lådan”. Varför inte försöka ändra dessa parametrar eller ta bort några helt och hållet?
Även musikgenier från traditioner lika olika som klassisk, jazz och rock måste lära sig reglerna inom sin genre innan de kan göra genombrott och gå bortom dem. Innan han grundlade bebop fick Charlie Parker först bemästra saxofon och dåtidens musikaliska konventioner. Endast då kunde han gå bortom mainstream jazz. För att måla utanför linjerna så måste man veta var linjerna är.
Dessutom så är knappheten inte en sak som orsakats av människor som kan ogöras helt och hållet genom mänsklig viljekraft eller genom att önska bort den. Vi måste ta den i akt när vi bemöter den verkliga världen. Annars riskerar vi personligt misslyckande eller kanske ännu värre. Inget av detta betyder, dock, att vi inte dramatiskt kan reducera knappheten och åtgärda dessa problem.
Ibland är där gratisluncher. Det är möjligt att tänja på begränsningarna och reducera knappheten genom effektivitet (få ut mer utav mindre) eller, ännu viktigare, genom innovation (skapa något värdefullt som inte existerade innan). Henry For, Estee Lauder och Norman Borlag reducerade knappheten avsevärt bland bilar, kosmetika och mat – för en värld med vanliga människor inom begränsningarna hos fysiken, kemin och ekonomin.
Vi kan ta oss dit vi vill mycket snabbare när vi ser vägen.